Framsidan. Skriverier och foton av Malcolm

Personlig integritet förlorad för sjukvården:

läs Peter Wolodarskis söndagskrönika i DN.

Diskriminering

En stor reklamkampanj för det gamla tvättmedlet "Via" pågår just nu. Stora affischer, där det hävdas att en majoritet svenskar väljer Via. En stor skara människor är fotograferade och i hastigheten har jag inte hunnit fotografera (det kommer!...) men det hela ser präktikt Politiskt Korrekt ut: män och kvinni ungefär lika i antal och några är färgade. Men vänta, en grupp saknas! Gissa vilken! Tycker ni jag ska anmäla det här till Diskrimineringsombudspersonen? Ingen i folkmassan verkar vara över 50 år.

Att resa experimentellt

har jag skrivit om förut. Det handlar om att - ja, läs själva!

   Jag återkommer till mitt projekt "Harrys Bar"

Joel Henry, Dean of "Experimental Travel"

Ubahntågen i Berlin

har så konstiga fönster numera, som att sitta bakom spetsgardiner. Gardinerna består av Brandenburger Tor, ingraverat i glaset sitter portarna och hindrar utsikten. Kanske är det för att hindra att man ristar och förstör glaset. Jag skulle inte vilja sitta skyld av massvis med Stadshus eller Globar här i Stockholm, än så länge är det fri sikt.

Att möta våren i Paris

börjar det nu bli tid att längta efter, att ströva förbi Shakespeare & Co nära Notre Dame

eller hyra cyklar och trampa upp till Montparnasse som vi gjorde förra året

Experimental Travel

är ett roligt och motsägelsefullt sätt att resa, inte i den egna länstolen men i den egna verkligheten, helt nära. Till exempel att hyra in sig på ett vandrarhem i sin egen stad och sedan ge sig ut med ryggsäck och uppleva nya saker. Förbud att återvända hem innan semestern är slut! Inte så dumt som det möjligen låter - kolla!

Längtan till Italien

Mitt i det senvinteraktigt depressiva vädret, med bokrean som en svagt blinkande ljus i mörkret, längtar jag mer än annars till Olivetta. Att sitta där på terrassen med en trave olästa bra böcker. Ett glas vin. Mörkret långt borta

En djävul

på att raka sig, stötte jag på när jag klev in på hotellrummets våtutrymme:

Jag vaknade,

     jag hade haft den där drömmen igen. Rummet någonstans som jag hade glömt bort sedan länge och där alla mina saker fanns, de som jag också hade glömt. Eller förlorat. Papper, papper. Och så kläder. Brev och böcker, allt sådant som kan betyda så mycket och som man också kan leva utan, alla lager från ens tidigare liv. Jag kände mig både beklämd och oroad, jag visste ju inte var rummet fanns.
     Fanns det där drömda rummet egentligen, eller var det mitt dåliga samvete? Någonstans, kanske i Paris, kanske i Göteborg, kanske i Uppsala, någonstans ifrån ropade det till mig: kom och känn igen mig, kom och ta hand om ditt liv! Och jag kände mig lika beklämd som vanligt, oroligt undrade jag hur jag skulle kunna hitta rummet där hela livet hade glömts kvar?
     Det här var i början av april, solen sken in snett genom fönstret och skapade en upplyst fyrkant på golvet och min olivplanta som stod i föntret hade överlevt vintern den här gången också. Även om den var ganska avlövad, så hade nya skott börjat komma. Både jag och oliven hade lyckats övervintra trots att det inte varit roligt med mörkret. Det hade varit för stillsamt, men nu var vi på väg igen.

Shakespeare i Wien

På promenad i Wien hittade jag på Sterngasse en Shakespeare & Co som jag inte kände till förut och som frankt förklarade, att de inte hade något att göra med bokhandeln vid Notre Dame. Även om filosofin säkert var densamma.

Resa med lätt bagage

har så många fördelar att man kan undra varför inte fler gör det. Man är ju inte alltid på väg till en galamiddag i någon världsstad... Många vettiga tips om utrustning och attityder finns att på OneBag.

Vi kommer till

Gotska Sandön med båten från Nynäsham och eftersom vinden är nordlig måste vi gå i land med gummiflotte på öns södra sida. Det är en solig sommardag, nästan smått tropisk, jag får känslan av att gå i land på en fjärran och exotisk ö; vad döljer sig inne bland träden? Att det står en traktor på stranden, som skall frakta vårt bagage till ”Lägerplatsen” (det heter faktiskt så) gör förstås bilden lite mer vardaglig.

Jag går stigen genom skogen, sju kilometer, möter dem som är på väg till båten för att fortsätta mot Fårösund. Det är varmt och det är vackert. Jag håller en lugn och meditativ takt som jag trivs med. Var och en har sin takt, som helt beror på kropp och själ i gemenskap: benen och armarna pendlar, muskeltonus och kroppsbyggnad avgör takten. Skönast då att vandra på egen hand.

Vid Lägerplatsen tar jag mitt tält i besittning och går sedan ner mot norra kusten där stora vågor rullar in. Jag går längs med stranden och upptäcker, när jag senare passerar stranddynen, hur hastigt ljudet från havet upphör när jag kommer in i tallskogen. När ljudet är borta känner jag att kroppen slappnar av. Under de två stora hästkastanjeträden i Fyrbyn mumlar och surrar det av hundratals humlor, kastanjerna blommar sent här ute.

Två städer

Venedig är det gamla, det är romantiskt och fysiskt kanske bekvämt, man färdas i sinnenas gondol och kan känna sig lagom depraverad och ha fullt av ursäkter för att inte göra något åt sin situation: den är ju ändå så vacker! Uppbrottens tid är för så länge sedan.

Berlin å andra sidan: staden som förenat sina båda halvor och nu får kämpa med de konflikter som det medfört; där det nya är det livskraftiga och det gamla får ge vika. Venedig som museum och Berlin som en kokande gryta av intryck; en stad som uppstått ur det förflutna men som inte är den förflutna staden utan måste finna sig själv på nytt.

Berlins enande: två halvor som förenas och en slags dynamisk harmoni uppstår. Venedig sjunker. Berlin det ständiga uppbrottet. Städer som symboler för livstillstånd.

Att vänta tills inget händer

skriver Alexandra Kronqvist om. Hur man reser avsiktslöst för att se det egentliga. Att aldrig välja de snabbaste vägarna, inte göra det enkelt för sig. Att förlägga sin väntan till de mest hopplösa tider och platser. Då börjar det hända saker.

Till Ventimiglia

Hemifrån tidigt, tidigt och lite otäckt att gå med ryggsäcken ner till busstationen, ödsligt och tyst. Jag tycker om känslan att vara ute på det här sättet, men det känns inte längre ofarligt att röra sig i staden så här tidigt på morgonen.

Landade i Nice där palmerna rasslade utanför terminalen, tog bussen in till centrum, gick de sommarvarma och trånga gatorna; man gräver i staden, jag är inte säker på om jag förstod rätt, om man verkligen skulle bygga spårväg?

Resa längs med kornischen, det var faktiskt svårare att se havet än jag trott, järnvägsvallarna var skymda av växtlighet och många tunnlar passerades. Steg till slut av i Ventimiglia, den första italienska staden efter gränsen, med sin orimligt stora järnvägsstation med den fascistiskt inspirerade arkitekturen. Staden ligger tyst, gräset växer mellan spåren och solen lyser snett ner mellan husen. Måndag, men söndagskänsla.

Biblioteksmässan igen

Vandrade i den ganska vackra kvällen ensam längs Avenyn, efter att ha tagit 1:ans spårvagn från vandrarhemmet på Vegagatan. Fick en ingivelse när jag såg folk strömma in på konserthuset, gjorde så jag också och fick höra Vasilij Petrenko dirigera en pianokonsert av Rachmaninov och en symfoni av Dvorak.

Brand i Venedig

Jag arbetar privat och numera i ett hus från 1883, där det kryllar av terapeuter av alla sorter, kognitiva och dynamiska och tre psykiatrer och en kinesisk doktor och kliniken Fotfilen och Holger Lundqvist Dansstudio (den gamle charmören närmar sig de nittio men är still going strong) och en del annat löst folk. Dit flyttade jag för tre dagar sedan och så reste jag till Venedig. I dag fick jag sms från yngsta dottern att det brunnit i huset. Hon hade läst det på datorn eftersom hon arbetar i Stockholm men håller kontakten med den stad jag hoppas hon skall flytta åter till. Det var en säregen känsla av att kanske alla journaler och annat skulle ha brunnit upp så plötsligt efter flytten, den kändes så att säga rätt onödig. Lyckligtvis hade jag säkerhetskopia hemma - men alla papper!

Det visade sig till slut - efter en del sms:ande och telefonsamtal - att mitt rum var bara lätt rökigt, minst skadat av alla husets rum, det var ena restaurangen i våningen under som hade fattat eld. Att sitta på kajen i Venedig och grubbla över det här, tills jag visste vad som hänt, kändes egendomligt.

Giudecca

Jag sitter på den långsträckta öns kaj och ser tvärs över mot Venedig. Jag bad om ett glas vin och fick det snabbt, fick veta att jag kunde betala senare. Kvällen är varm, vaporetti, vattentaxi, kör fram och åter, en stor färja på väg ut mot Lido passerar. Bakom mig ligger det stora vandrarhemmet jag övernattar på.

Logement med sexton bäddar, avbalkade med väggar i avdelningar med fyra sängar. Skåp för värdesaker, sänglinne ingår i priset liksom kontinental frukost. När jag vaknar på morgonen och slår upp fönstret ser jag snett över vattnet mot S:t Marcusplatsen. Öppet vatten, en vidunderlig utsikt med ett av världens sju underverk inom armlängds avstånd, så känns det.

Då gör det inget att det är lite stökigt fram till tolv på natten. Sedan är det lugnt och jag förundras över hur djupt och hur länge riktigt unga män kan sova.

Potsdamer Platz

Vid halv sju på kvällen finns det nio kaniner framför vandrarhemmet på Gluckstrasse 3 och i trädgården bakom står fyra tält och jag går nu Schöneberger Ufer i riktning mot Tiergarten och här stannar alla för rött ljus, det är förbjudet att gå mot rött.

Det är en varm dag i Berlin, jag har tagit med alldeles för mycket kläder, hädanefter skall jag tänka som så att är det riktigt kallt, i alla fall sommarhalvåret, så köper jag några t-tröjor.

Så går jag förbi egyptiska ambassaden med dess röd-vit-svarta flagga och det står en berlinsk björn där, utförd och dekorerad som en egyptisk farao och när jag tittar upp så hör jag motorljud och ser jag en riktigt stor zeppelinare, som det står Fujifilm på, det är ingen liten grej. Svårt att uppskatta storleken men det skulle inte förvåna mig om den är tjugo meter lång.

Jag går mot Potsdamer Plats, det nya Berlins gamla plats, som till skillnad från östra Berlin lever, med kommersialismens hjälp. Vad skall man säga om det? Utanför Sony Center, ett jättelikt inomhustorg, står några längdmeter av Muren, en av de spillror som finns kvar. Här gick alltså muren och Potsdamer Platz är på det sättet viktig: av en ödemark har blivit ett affärscentrum. Strax intill ligger det nya monumentet över Förintelsen, ett stort kvarter mitt i stadens centrum, med otalika stenblock, en moderniserad och abstrakt kyrkogård. På det andra, hittills obegyggda kvarteret ligger "Berlin Beach Club". Där kan man gå in och sola på den utströdda sanden, ligga i vilstol med solglasögon och låtsas vara vid stranden.

Märkligt, särskilt med tanke på att det faktiskt finns stränder, badplatser och till och med segelbåtar mitt inne i Berlin.

En utsiktsballong höjer sig långsamt över det tomma kvarteret, de hålls fast med en vajer och har en stor korg under sig. Berlin är ett tivoli.

Pariser Platz

ligger öppen i augustikvällen, solen står lågt och lyser in mellan pelarna i Brandenburger Tor. Varmt och stilla på Unter den Linden, som är ungefär lika upphetsande som Narvavägen; den här delen av Berlin är vackert representativt men ännu inte något kommersiellt eller politiskt centrum. Bara några kvarter iväg ligger de gamla regeringskvarteren, de som bombades sönder i slutet av andra världskriget och där det fortfarande finns ödetomter. Under marken finns resterna av Hitlers bunker.

Trots att man försöker och delvis har lyckats med att få hit märkesvaruhusen, trots att Friedrichsstrasse blivit "fin gata" är det väl frågan om inte västra Berlins köpcentrum, borta vid Bahnhof Zoo, kommer att behålla sin kommersiella dominans; östra Berlin blir ett stillsammare centrum, kulturellt välförsett men utan restauranger och kommers kommer det att dröja decennier innan centrum förskjuts, hur mycket berlinarna i öst än skulle önska att det gjorde det.

Kurfürstendamm släpper nog inte greppet. Jag tror inte det "nya" gamla Berlin kommer att bli annat än ett mål för söndagsutflykter. Att åka spårvagn i östra Berlin är att åka flera decennier tillbaka, charmfullt men alltför gammaldags för de flesta.

Tiden stannar upp i Värmland

Jag går ner mot den lilla sjön och vet att tvärs över strövar lodjuren och att bakom min rygg, tvärs över vägen, har en björnhona med ungar iakttagits för inte så länge sedan. Nere vid vattnet syns de avbarkade träden där bävrarna varit framme.

Kursen är ganska intensiv och vi gör våra tai chi-rörelser fem-sex timmar om dagen. Temport blir långsammare. En av deltagarna berättar att han brukar köra vägen nerifrån Filipstad och förbi Lertorpet ganska ofta, och då har det gått fort. Nu tycker han att sextio kilometer i timmen känns oroväckande snabbt.

När Ålandsfärjan

letade sig söderut in mellan öarna och vi passerade vägfärjorna Venus och Pluto - som ständigt går åt motsatta håll och aldrig ens får nosa på varandra - kom där kobbar med vita och kala stammar, döda grenar, inga löv. Storskarvarna flög förbi, raskt och målmedvetet, dessa marodörer som kakkar ihjäl grönskan!

En, två, nej tre förödda kobbar ser jag från färjans reling och på den fjärde pågår kampen: halva kobben vit och förstörd, skarvarna sitter där som begravningsentreprenörer. I två fortfarande grönskande och knotiga skärgårdstallar ser jag något grått, flera flaxiga grå varelser, vackra, smäckra, stor kontrast till skarvarnas svarta och heraldiskt olycksbådande kroppar.

En liten hägerkoloni!

Så tydligt förs ibland kampen mellan det "goda" och det "onda", eller åtminstone mellan det behagfullt och det obehagligt naturliga.

Våren i Paris

Igår satt jag en stund och vilade fötterna inne i Saint Severin, den lilla kyrkan i Quartier Latin som ligger nästan vägg i vägg med Sylvia Beach's bokhandel ”Shakespeare & C:o”, Jag hade vandrat gatorna upp och ned, suttit på kafé och varit inne hos fler bokhandlare än jag borde. Jag försöker resa med lätt packning och inser, både lättad och förtretad, att jag inte kan bära med mig särskilt många böcker hem. Frestelsen finns ju, men hemma i Uppsala håller jag på att rensa i bokhyllorna, så nya böcker är kontraindicerade. Principen jag ställt upp för mig är ”en bok in, två böcker ut!” Lindarnas och platanernas blad börjar visa sig.

Hos Shakespeare & C:o var allt sig likt, böcker i staplar överallt, trångt men vänligt. Lappar om poesiupplösningar och andra begivenheter sitter överallt och rummen där fattiga författare och poeter fortfarande kan övernatta på enklaste sätt – direkt på en tunn madrass på golvet eller i soffan - de finns kvar, liksom ockå önskebrunnen i golvet, där man kan lägga frivilliga bidrag.

Det är vår här, även om den inte gör sig gällande hela tiden utan halsdukarnas tid fortfarande pågår. Men något håller på att hända. Solen skiner, en lätt vind blåser och jag hoppas våren är på väg också hemma, så att den möter mig när jag om tre dagar är tillbaka i Uppsala.

Vandra lättsinnigt

brukar min favorit Monika Björk göra: "När vintern ligger som en blöt raggsocka över tillvaron vill jag i väg. Till bergen i Grekland där vinden blåser blå över vårens vilda iris och adonis. Jag vill ströva bland tusen orkidéer i franska Cevennerna. Jag längtar till till Spaniens körsbärslundar, till näktergalen och kungsfiskarna i Portugals floddalar."

Hon talar sig varm för det behagliga äventyret. Hon går med Hannibal över Alperna och med Harald Blåtand över Jylland. Hon följer Hadrianus mur vid skotska gränsen och går längs kryddvägarna i Thüringerwald. I Europa går det utmärkt att kombinera vandrandet med en bilsemester eller en charterresa med hyrbil, tåg, buss eller taxi till något trevligt vandringsområde. En vandring kan vara en pilgrimsfärd på två månader eller en halvdag i en blommande alpbacke. Det gäller bara att se till att det blir lättvindigt. Att gå är en lyx och ska inte göras till någon prövning!

Vandringar i Europa (1990), Vandra i Frankrike och Spanien längs medeltida pilgrimsvägar (1993), Vandra i Europa (2001) - de två första är personligast och bäst, den sista mer katalogartad, men ganska användbar. Alla tre böckerna är välskrivna och bra en vinterkväll när man lägger upp strategin inför sommarens behagliga vandringar.

Att se livet som en resa

Sven Yrvind, den moraliske seglaren som längtar ut på världshaven och också tar sig dit, och Jonas Bohlin, formgivaren som tillsammans med sina vänner ror från Stockholm till Paris. De är exempel på samma sak, men den moraliske är ingen vanlig konstnär, han är en livskonstnär. Den konstnärlige Bohlin, han med betongstolen och flera andra designsuccéer, han är visserligen konstnär men bara tillfälligt en livsnjutare. Vilket föredrar vi? Den etablerade moralisten eller den etablerade designern? Det finns ett val för var och en av oss.

Sven Yrvind: "Konstruktören"
Jonas Bohlin: "Liv"

En bra ryggsäck

Det dräller av ryggsäckar nuförtiden, jag har till och med sett en man med frack, ryggsäck och gymnastikskor. Jag medger att exemplet är extremt, men ryggsäcken har blivit vardagsvara.

Vad skall man ha på ryggen när man fyllt femtio och inte ger sig ut i ödemarker utan reser med lätt bagage söderut, till städer och bekväma vandringar i kulturlandskap? När man är ung älskar man ryggsäckar som är på åtminstone sextio liter och man vill ha ett liggunderlag och gärna ett mindre tält och kokutrustning. Andra kan tipsa om sådana utrustningar, inte jag.

Jag har två säckar, en på trettio och en på fyrtio liter. Den större använder jag vid kortare resor och på vintern, den mindre vid längre resor och på sommaren. Vad är det för logik i det? Jo, på långa resor blir man trött av att bära mycket och det är viktigt att det man har bara är väsentligheter.En fyrtioliterssäck rymmer någon extra tröja och ett par lätta överdragsbyxor på vintern, förutom annat som vintern kan fordra. En kompakt säck som väger högst fem kilo gör en lätt om hjärtat. Det ger frihet: man behöver inte utnyttja några bagageinlämningar. Man tar sitt pick och pack med från hotellet på morgonen, vet man inte var man skall sova nästa natt är det inget problem, man har ju allt med sig till nästa hotellrum.

En bra ryggsäck kan ge en slags lyckokänsla. Ryggen jublar. Det är som att gå i väl ingångna skor.

Testa säcken på det här viset: Låna hem den på öppet köp, lägg i fem-sex kilos packning i form av tröjor, skor och något hårt paket. Dra åt kompressionsremmarna, sätt den på ryggen och justera bärremmarna. Gå några kvarter. Ligger säcken bra an mot ryggen? Eller dansar den? "Walzing Mathilda" om någon minns den låten, lär ha handlat om de australiska soldaternas ryggsäck under första världskriget.

Om säcken nu känns skön att bära och verkar ha bra (hög!) tyngdpunkt när den är full, försök då ta av den! Detta är en kritisk punkt: kärvar remmarna i de olika beslagen så är säcken värdelös. Det skall gå lätt att justera remmarna, det finns inget tristare än en säck som hänger snett och är svår att rätta till. Man skall inte behöva dra sig för att ta av och på säcken därför att det är knepigt att få den bra i läge igen. Man skall kunna veta att man strax är på väg igen, att säcker sitter lika bra som tidigare efter bara tjugo sekunders rast.

Bra beslag brukar innebära att säcken kostar ett par hundra till. Det är det värt. Köp aldrig säck som kostar under femhundra kronor.

Vad har jag då själv för ryggsäckar? Jo, trettio liters Haglöfs "Tight" med två fack och en fyrtio liters EastPak med tre fack. Haglöfs är kompakt med två par kompressionsremmar, EastPak har också två par remmar men det tredje facket är stort och generöst, hänger utanpå den komprimerade delen av säcken. Det uppskattar man på vintern, när fingrarna är frusna, att man lätt kommer åt småsaker utan att behöva öppna hela säcken.

Det är en mycket angenäm känsla att, med ryggsäcken som handbagage, passera alla dem som står och väntar vid bagagebanden, att vandra genom flyghallen och ut i friheten, med händerna fria och ryggen lätt och glad.

Det minimalistiska

lockar mig, inte det där superestetiskt blanka och svarta vad gäller heminredning, utan en satsning på väsentligheter i vardagen, på resa.
Längtan till det minimala tar sig uttryck i att jag gillar jackor med fickor att ha saker i, små kikare och kameror, fiffiga knivar i stil med den schweiziska armékniven, hopfällbara och små saker som på något sätt lovar mycket inför en resa. Jag känner mig lycklig när jag skall iväg på en resa med en liten trettioliters ryggsäck. När jag går över esplanaden känner jag att ”ja nu tror ni att jag bara skall ner på stan, men jag reser bort!” – det känns som en hemlighet mellan mig och mig själv. Lika upprymd kan jag känna mig när jag kommer fram, när jag med min packning bara stilla passerar förbi dem som står vid rullbandet och väntar. När de fått sina väskor är jag redan långt borta.
Ibland undrar jag vad det här står för. Men oavsett vad svaret på den frågan är, så finns det en djup tillfredsställelse här.

På bokmässan

i Göteborg, första dagen. Det är som vår. Ljuset och dofterna är som vore det i slutet av april, det är lätt att låta sig hänföras och lura sig att tro att det bara kommer att bli ljusare allt efter som dagarna går. Jag tycker om att leka på det sättet, det blir att stiga ner i en god fantasi. Folk flanerade i den varma vårkvällen längs Avenyn.

I Kinda

Det finns mycket i de här trakterna som jag tycker påminner om det Norrland jag sett, ett mini-Norrland. Snabbt blixtrar de fram, bergen och sjöarna. Jag stod i den disiga morgonen på dansbanan på Valö och såg ut över det stilla vattnet, när jag tog en bild såg jag att den var så grå att jag ett ögonblick oroligt funderade på om det blivit något fel på kameran. För säkerhets skull tog jag och vände mig inåt ön och tog en bild på några övergivna stolar som stod staplade under en ek och såg vackert fuktiga ut, den bilden hade samma färgskala som det brukade vara, som jag tyckte att det borde vara; det handlade alltså om att ögat bearbetar den första vyn, den över vattnet mot land som inte är mer än ungefär femtio meter bort, så att den ser mer kontrastrik ut, men kameran ser det som det är, dvs det blir inte verklighetstroget
På den gamla hembygdsgården, på ryttartorpet där förfäder till mig bott, bräkte fåren uppjagat och kom springande mot mig. Plommonen var många och goda, men får är inte intresserade av sådant, så jag kunde inte ge dem något. Solen sken, värmen fanns kvar, nedanför blänkte Åsunden.

Flundrans skakande upplevelser

Kom igår tillbaka från en augustihelg i skärgården, Hans tog oss med ut till sin ö eller kanske mer ett skär, utan el och nästan utan vatten – en gammal pump finns, men skall man ha större kvantiteter måste man ta med vattnet dit ut. Gasolkamin och ett litet bensindrivet elverk. Vi tog upp en ål ur sumpen och tog den av daga, livets kraft hos en ål, den slängde och ryckte – och senare åt vi den förstås. När ålen var avlivad men fortfarande oupphörligt slog och slängde med sin stora muskelkropp nästan i en timme, uppspikad i trädet, så lade vi ner champagneflaskan i sumpen – som var en gammal rostfri tvättmaskinstrumma – varvid ena flundran smet ut.
Den andra var kvar och hade nog en ganska skärrad tillvaro, efter två veckor i sumpen med en ål och en flundrekamrat var den nu plötsligt ensam med en flaska champagne. Vilka sängkamrater! Den stackars flundran måste haft det hemskt, möjligen blir den nu ännu plattare nu, tänkte jag. Så jag bad för dess liv när vi på nytt tog upp champagnen, nu nedkyld till rätt temperatur, och flundran var i gott skick och blev benådad. Glatt plaskade den ut i skärgården

Olivetta i augusti 2003

Tillbaka från Ligurien. Det har varit varmt, ungefär fyrtio grader direkt i solen och aldrig under trettio i skuggan. På eftermiddagen, när man under alla omständigheter måste vara inne, gick det dåligt att sova. Jag satte mig i det svalaste rummet, i mörkret i vardagsrummet, och läste. Började på Nick Hornbys ”Om en pojke” i går och den tycks mig annorlunda än vad jag tidigare läst av honom.

Det skavda och brända, den italienska bedagade skönheten. Det andra finns också, det mondänt tjusiga, men när jag landat i Nice och när jag, som jag brukar, tar mig österut, så passerar jag Menton, kustvägen. Och just öster om Menton kommer den gamla nedlagda gränsstationen, femtiotalsmässig med ett veckat tak, lite rymd- och framtidsstuk och den är ack så övergiven! Gränslöshet i konkret bemärkelse…

Brandbilar upp mot kyrkogården på berget runt byn, tvåmotoriga flygplan som dök mot berget och strök utefter sidorna när de lade ut sina mattor av brandsläckningskemikalier, helikoptrar, spaningsplan. Min dotter och jag stod på terrassen och befann oss på första parkett. Inte helt behagligt. Det gick tydligen att få kontroll över läget men det tog tre dagar. Och detta var trots allt en ganska begränsad eldhärd, det såg vi när vi senare körde förbi, man inser vad som kunde hända – mer målmedveten brandbekämpning än det här har jag svårt att föreställa mig. Så om man inte motar Olle i grind, så står man sig slätt. Det är väl så det är.

Jag fick ett sms från en vän om att nu var hösten på gång hemma i Sverige, det gjorde mig sorgsen. Jag känner igen sättet att spå vinterväder på midsommarafton och ogillar det djupt, tycker det är en slags hädelse, en utmaning av makterna. Men man skall inte skrämma sommarens gudar på flyken.

Så jag var lättad när jag igår vandrade hem i en svensk sommarkväll efter att ha landat på Arlanda. Luftan var så smeksamt svensk efter den ganska handfasta kärlek den italienska värmeböljan gett oss. Vardagen börjar, arbete men också mötet med vännerna här hemma, alla håller på att samlas efter sommarens äventyr.

Gotland i augusti 2003

kom jag tillbaka från Gotland för andra gången i år. Det blev den här gången inte så mycket besök hos vännerna, det hela hade ju kommit så plötsligt på och jag tittade mest in till dem som hastigast, låg en enstaka natt över på ett halvfärdigt sovloft i en flygel och gav mig av ganska tidigt på morgonen, i en känsla av att jag hade drällt ner mitt i deras sommar – kände mig inte och var inte ovälkommen men ändå ville jag inte använda hela semesterveckan till att umgås. Kändes alltså nödvändigt att tvinga mig till eftertanke i en stillhet och ensamhet. Jag är kanske inte så förtjust i ensamheten egentligen, men det händer intressanta saker i den.

På måndagsmorgonen, vid tre ungefär, smög jag mig in på campingplatsen i Snäck och smygtältade. Campingplatsernas avgifter är avsedda för familjer, som kan spara stora pengar, men för en enkel tältare är det billigare att hyra rum. Men nu fick jag i vilket fall bara sova några timmar, nattfärjan hade varit enda möjligheten. Lite ledbruten men glad vaknade jag i det varma tältet, ett äventyr i mikroformat. Dagen var vacker.

Några dagar senare var jag vid Syssne, bortanför ett litet fiskeläger längst ut på en udde, med helt fri utsikt och tomt på folk. Att vakna i tältet och se ut över havet i all dess vidd när jag vek undan tältduken, att gå några hundra meter bara och kunna bada. Stora fartyg passerade vid horisonten och deras stora svallvågor sköljde stranden länge efter att fartygen själva försvunnit.

Att se sig om i det märkliga landskap som finns på ön, vandra bland raukarna på Holmhällar, som jag gjorde för bara några dagar sedan – det var läkande.

Sommaren står grön

runt omkring mig och idag har jag gått en mil i terrängen söder om Uppsala, neråt Sigtuna till, jag har ett litet (anspråkslöst!) projekt om att gå till Stockholm och det var en delsträcka jag genomförde idag. Det är tänkt att inte göras i någon brådska. Jag tar bussen till förra utgångspunkten, vandrar sedan till lämplig hållplats och tar bussen tillbaka. Det blir ingen tråkig vandring på landsväg utan jag går Upplandsleden. Små stigar i vacker skog och drömsk svensk sommarnatur. Det vimlar av hästar överallt, men kor ser man inga! Får finns, jag undrar om jag inte såg gotlandsdito idag, till och med de små verkade ha horn.