Under min tid som antikvariatsbokhandlare

i Uppsala, länge sedan var det, kände jag ofta att jag hade kontakt med både det förflutna och det som skulle komma. Mitt i strömmen, med till exempel abonnemang hos en del småförlag, som innebar att jag fick ett exemplar av varje ny bok och alltså kunde läsa, läsa och läsa, inan jag sedan sålde exemplaret. En bra tid!
Numera känns det helstressat, trots att jag gått ner i arbetstid i mitt jobb som psykiater. Jag möter olyckliga, sjuka och vilsna människor, nästan alltid intressanta personer, som ger mig mycket och som jag ganska ofta kan hjälpa, vilket känns enastående privilegierat och meningsfullt. Men jag köpte en lite "Läsdagbok" på Pocketshop och kunde konstatera att det ofta blev alldeles för lång tid innan jag kunde föra in en ny läst bok.
Det beror visst på att det blir för mkt tv, tidningar och tidskrifter, datorer och mejl till och från vänner med mera - kort sagt så är systemet (alltså jag) alldeles för överbelastat, alltför mycket information, alltför lite reflextion.
Inte något särskilt originellt problem alltså. Och vad göra åt det? Trivialt: stänga av, sluta läsa tidningar, försöka hindra inflödet av information( har ni försökt låta bli att läsa reklamen i t-banan?), gå långsammare, inte titta på debatter i dessa valtider. Trivialt, som sagt.
Jag har ofta tänkt att om landstingen djävlar till det för mycket för oss privatläkare, så skaffar jag ett antikvariat och sysslar med det i stället. Kanske kan jag ha ett par patienter om dagen, helt privat. Ett litet exklusivt antikvariat där jag kan sitta och ha nöjet att ta emot en massa intressanta människor, precis som nu, men ändå annorlunda.
Kanske skulle mitt eget läsande då plötsligt öka och friden infinna sig?