På senaste tiden har mina skriverier kommit att handla alltmer om genusfrågan och religion. Det kanske nästan är samma sak... modergudinnan som författaren Sven Fagerberg en gång i tiden intresserade sig för och även New Age. Kanske är genusfrågan nästan någon slags New Age, ibland verkar det rentav som en ny religion. Och en religion som är mycket militant och tröttande. Det verkar också som om många unga kvinnor börjat tröttna på att ständigt behöva ta upp hur svårt kvinnor har det, som grupp, och att det värsta där är att inte bli behandlad som individ, utan bara som kön. Kvinnliga författare känner uppenbarligen ofta att de förväntas skriva om just feminismen och, om de inte gör det, betraktas som svikare.
Som man är också jag hjärtligt trött på att bara på grund mitt kön förväntas vara en snål, dominant, korkad och i grunden svekfullt elak djävel.
Det är så det blivit: jag behandlas inte som individ. I dagarna har det ju beslutats att könskvotering till utbildning inte skall tillåtas utan det skall vara de individuella förtjänsterna som skall räknas. Det tackar vi för.
Som man känner jag mig perforerad av alla negativa förväntningar, att vara tvungen att hålla tungan rätt i munnen för att inte bli åthutad. Jag anser att man inte har det svårt på grund av sitt kön, utan man har problem som individ, det gäller både män och kvinnor.
Som psykiater tycker jag det är helt uppenbart, att många kvinnor som onyanserat ger sig in i debatten för att tala om hur synd det är om dem och alla andra kvinnor, ofta inte tillhör “begåvningsreserven” rent personlighetsmässigt. Det finns ju också män som ser en tänkbar karriär genom genusfrågan. Där finns pengar och möjlighet att synas bra i media. Alltså att narcissistiska och bittra personligheter dras till den här scenen, lockas av att offentligheten och sig själva bli utnämnda till företrädare för alla kvinnor.
Observera att jag i det här inlägget inte talar om vad jag anser i genusfrågan utan att det är funderingar kring vad den starka, i grunden politiska sponsringen, har för konsekvenser för vilka som kastar sig in i frågan. Det finns pengar och position att hämta där. Och det är mycket destruktivt.
Som man är också jag hjärtligt trött på att bara på grund mitt kön förväntas vara en snål, dominant, korkad och i grunden svekfullt elak djävel.
Det är så det blivit: jag behandlas inte som individ. I dagarna har det ju beslutats att könskvotering till utbildning inte skall tillåtas utan det skall vara de individuella förtjänsterna som skall räknas. Det tackar vi för.
Som man känner jag mig perforerad av alla negativa förväntningar, att vara tvungen att hålla tungan rätt i munnen för att inte bli åthutad. Jag anser att man inte har det svårt på grund av sitt kön, utan man har problem som individ, det gäller både män och kvinnor.
Som psykiater tycker jag det är helt uppenbart, att många kvinnor som onyanserat ger sig in i debatten för att tala om hur synd det är om dem och alla andra kvinnor, ofta inte tillhör “begåvningsreserven” rent personlighetsmässigt. Det finns ju också män som ser en tänkbar karriär genom genusfrågan. Där finns pengar och möjlighet att synas bra i media. Alltså att narcissistiska och bittra personligheter dras till den här scenen, lockas av att offentligheten och sig själva bli utnämnda till företrädare för alla kvinnor.
Observera att jag i det här inlägget inte talar om vad jag anser i genusfrågan utan att det är funderingar kring vad den starka, i grunden politiska sponsringen, har för konsekvenser för vilka som kastar sig in i frågan. Det finns pengar och position att hämta där. Och det är mycket destruktivt.