Framsidan. Skriverier och foton av Malcolm

"Inga förkunskaper krävs,

du behöver inte kalla dig ­kristen, troende eller HBT, eller ens ha någon speciell åsikt om någonting. Kom som du är!" Det skriver Hillevi Beckman, präst i Svenska kyrkan i Stockholm, där man nu startar konfirmationsläsning med HBT-perspektiv, i samarbete med Regnbågsmässan, Adolf Fredriks församling och RFSL Ungdom.
   Jag vet inte riktigt vilket ben jag skall stå på. Svenska kyrkan går uppenbarligen ner i spagat.
   Vad som är bra med segregation har alltid undgått mig.

"Män i Jönköping med misstänkt prostacancer

måste vänta på att få besked om huruvida de har cancer. Samtidigt får de flesta kvinnor med misstänkt bröstcancer besked inom 24 timmar. Detta är knappast förvånande med tanke på att bröstcancer är en högstatussjukdom och prostatacancer en lågstatussjukdom." skriver Per Billing i sin av mig nyupptäckta blogg om genusfrågan. Rekommenderas för läsning.

Det gamla i det unga

För några år sedan märkte jag att jag börjat se på unga människor på ett nytt sätt. Jag såg inte bara deras ungdom utan fick en bestämd känsla av att jag såg hur de skulle komma att se ut som äldre. Tjugoåringen blev fyrtio år, trettioåringen femtio.

   Och jag tyckte inte alltid om vad jag såg

   Vi vill att unga människor skall vara som oskrivna blad, att det skall finnas möjlighet till positiva förändringar hos dem. Och det gör det naturligtvis. Men det kan också bli som det alltså numera blivit för mig, att man ser framåt och då ser något annat. På uteserveringen i majsolen sitter inte en snäll och kanske lite blyg tjugofemårig man, utan en grinig femtioåring, som är besviken på livet och försvarar sig med arrogans. Där går inte heller den vackra unga kvinnan förbi mig i dimman iuniversitetsparken

utan en hård och oförsonlig, mogen dam. Var kommer hon ifrån?

   Det är ingen behaglig upplevelse även om den på sitt sätt kan kännas intressant. Jag vill inte se hur det blir utan få vara glad över det jag ser, vara barnsligt förhoppningsfull.

Graffitti i Luthagens tunnel

Ledsamt är det när snålheten, petigheten och prydligheten kombineras och kanske tillkommer också ett hat mot det aparta. Under hösten gick jag som vanligt till mitt arbete och då passerar jag alltid tunneln under Luthagsesplanaden. Där har sedan många år, kanske tjugo, funnits ett begåvat graffittimåleri, som gjort mig (och säkert andra också) glad.
   Den här morgonen stod en bil och några gubbar som högtyckssprutade bort bilderna.   Kanske inte så märkvärdiga bilder, men ovanligt bra i den här branschen och som sagt, man blev glad. Adam och Eva, små katter som blickar fram ur mörkret, en stridsvagn och krigsflygplan som anfaller. Tyvärr har jag bara fotograferat en fjärdedel av tunneln, och nu är det försent. Men här kommer i alla fall Eva där hon plockar ner kunskapens frukt och katterna och stridsvagnen.

 

Ubahntågen i Berlin

har så konstiga fönster numera, som att sitta bakom spetsgardiner. Gardinerna består av Brandenburger Tor, ingraverat i glaset sitter portarna och hindrar utsikten. Kanske är det för att hindra att man ristar och förstör glaset. Jag skulle inte vilja sitta skyld av massvis med Stadshus eller Globar här i Stockholm, än så länge är det fri sikt.

Genus och religion

På senaste tiden har mina skriverier kommit att handla alltmer om genusfrågan och religion. Det kanske nästan är samma sak... modergudinnan som författaren Sven Fagerberg en gång i tiden intresserade sig för och även New Age. Kanske är genusfrågan nästan någon slags New Age, ibland verkar det rentav som en ny religion. Och en religion som är mycket militant och tröttande. Det verkar också som om många unga kvinnor börjat tröttna på att ständigt behöva ta upp hur svårt kvinnor har det, som grupp, och att det värsta där är att inte bli behandlad som individ, utan bara som kön. Kvinnliga författare känner uppenbarligen ofta att de förväntas skriva om just feminismen och, om de inte gör det, betraktas som svikare.
   Som man är också jag hjärtligt trött på att bara på grund mitt kön förväntas vara en snål, dominant, korkad och i grunden svekfullt elak djävel.
   Det är så det blivit: jag behandlas inte som individ. I dagarna har det ju beslutats att könskvotering till utbildning inte skall tillåtas utan det skall vara de individuella förtjänsterna som skall räknas. Det tackar vi för.
   Som man känner jag mig perforerad av alla negativa förväntningar, att vara tvungen att hålla tungan rätt i munnen för att inte bli åthutad. Jag anser att man inte har det svårt på grund av sitt kön, utan man har problem som individ, det gäller både män och kvinnor.
   Som psykiater tycker jag det är helt uppenbart, att många kvinnor som onyanserat ger sig in i debatten för att tala om hur synd det är om dem och alla andra kvinnor, ofta inte tillhör “begåvningsreserven” rent personlighetsmässigt. Det finns ju också män som ser en tänkbar karriär genom genusfrågan. Där finns pengar och möjlighet att synas bra i media. Alltså att narcissistiska och bittra personligheter dras till den här scenen, lockas av att offentligheten och sig själva bli utnämnda till företrädare för alla kvinnor.
   Observera att jag i det här inlägget inte talar om vad jag anser i genusfrågan utan att det är funderingar kring vad den starka, i grunden politiska sponsringen, har för konsekvenser för vilka som kastar sig in i frågan. Det finns pengar och position att hämta där. Och det är mycket destruktivt.

Vad händer på innergårdarna i Norrtälje?

Det kan man fundera på, när sådana här budskap möter en.

Genderrorism

Genderrorism är en intressant blogg om jämställdhet och genus ur ett jämlikt perspektiv, där även män får komma till tals. Man kan också på annat håll läsa en snart klassisk text om trumpeten som genussymbol, ett forskningsprojekt som belönats med tre miljoner kronor. Den texten är skriven av Tanja Bergkvist, som också gjort ett roande debattinlägg i frågan, av några klipp ur filmen om Hitlers sista dagar, med Bruno Ganz i huvudrollen.

Efterskörd

till besöket på Nationalmuseums utställning av Caspar David Friedrich häromdagen. Man hade en sidoutställning, med vad man kallade åtta samtida kommentarer till Friedrich, av åtta samtida svenska konstnärer. Det var inget fel på de utställda verken, men kommentarerna i katalogen, tillfällig och inte till salu och utan författare, var högst besynnerlig.

   Där fanns både dåligt språk och falsk anspråksfullhet. Pinsamt. Ett smakprov:

Det fanns en värld, romantikens tidiga 1800-tal,

då små ögonkast och romantiska frossbrytningar får de manliga och kvinnliga huvudpersonerna i dramat att svaja, att känna att deras framtid står på spel, att världen plötsligt berör dem - även om de själva aldrig skulle uttrycka det så. Det är en romantisk värld, det kan till exempel vara Jane Austens värld.

   Jag har just avslutat min läsning av hennes roman "Övertalning" (Persuation) i Jane Lundblads översättning från 1954 och i den vackra klassikerserien från Tidens förlag.

 

Den kände litteraturhistorikern Harold Bloom, som har väckt uppståndelse genom att rekommendera en kanon när det gäller skönlitteratur, anser att just denna roman är Austens främsta.
   Jag har läst andra av hennes romaner i den Austen-våg som dragit fram över oss under det senaste decenniet, i film, nyutgåvor och böcker om henne. Om författaren som lyckades skriva där hon satt mitt uppe i umgänget i det högre borgerskapet och den lägre högadeln i romantikens England, hur hon lyckades lägga undan det hon skrev i sykorgen när någon närmade sig. En värld där känslor betydde allt för att kunna ingå ett ekonomiskt förnuftigt äktenskap - alltså en mycket knepig och lätt förljugen balansgång. Aningar, ögonkast, svårighet att ens få till stånd möjligheterna till ett förstulet ögonkast.
   Och så gick jag och såg utställningen om Caspar David Friedrich,

som nu går de sista dagarna på Nationalmuseum och fann där den visuella pendagen till de häftigt hävda bröstkorgarna, aningarna om en kärlek och "högre" natur, kombinerad med en ekonomiskt tryggad framtid för såväl den kvinnliga som den manliga parten. De unga romantiska damernas och herrarnas undergivet romantiska plåga, den alltför hårt snörda och kanske lungsiktiga unga kvinnan, den ärrade och nyss hemförlovade framgångsrike men ännu inte tillräckligt ekonomiskt framgångsrike unge sjöofficeren med inte riktigt de rätta anorna.
   De talar till oss djupt nere i våra behov av flykt och längtan efter en trånsjuk och långsam tillvaro, långt från vår vardag. En dröm som leder oss in i en värld med ganska triviala problem, som tillåts få fantastiska proportioner. Och  vi mår väl av det.
   Om jag verkligen tycker om Jane Austen? Javisst. Lika underhållande som Wodehouse. Och absolut inget fel med det.

Gud är inte jolmigt trevlig

försökte poeten Maria Küchen förklara efter att hon för några år sedan drabbades av en insikt hon gärna varit utan. Till skillnad från den sockrade Jesus vi så ofta matats med så är upplevelsen total. Gott nytt år!

Bland det bästa som kan läsas i genusfrågan.

är Tanja Bergkvists Blog , hon är en frenetiskt granskare av alla tokerier och än värre, som förekommer i genussammanhang. Förmodligen kommer vi att se på genusfrågan framöver som en egendomlig och alldeles för långvarig, nutid häxprocess. En som drabbar både kvinnor och män och är alldeles för kostsam för samhället. Inga resultat, bara en massa oro.

Ordförande Miao

som katterna på Öfre Slottsgatan här i Uppsala har utsett till Måns efterträdare. Tillkännagivet på ett elskåp. Bill & Bull uppgivna och Måns själv ursinnig.

Religionens återkomst också i västerlandet, kanske som en reaktion

på fundamental islamism och andra kraftfullt oroväckande tendenser, skärskådas av Barbro Hedvall i DN. En liten detalj, det omedvetna som reagerar eller vad?