Framsidan. Skriverier och foton av Malcolm

Med mycket, mycket små steg

går en gammal man i det lätta snöfallet upp mot domkyrkan. En kvinna ledsagar honom på hans promenad, hon håller honom under armen och pratar. Men inte med honom, utan i sin mobil. Man har trätt på den gamle en gul varningsväst. I mina ögon gör den honom till ett barn, vilket känns som en kränkning, liksom också det att hon inte talar med honom. Gul väst på dagis och på ålderdomen.

Vårt insnöade kungahus

förnekar sig inte. Må de unga tu älska varandra hett livet ut, men det är inte det viktiga för oss, "undersåtarna". Däremot är det viktigt att inse att hela karusellen är en teater, att skådespelarna på den kungliga scenen skall vara av hög klass. Och det har de sällan varit under de senaste trettio åren. Varför ska Victoria gifta sig med en gymdirektör? Men det är ju bara konsekvent! Hur ofta har vi sett kungaparet i en loge på (Kungl.) operan? Eller läsa en bok eller gå på konstutställning (en gång för länge sedan stötte jag på kungens farfar, Gustaf VI Adolf, när han gjorde en enskild rond på Nationalmuseum, det var norska 1800- talskonstnärer det handlade om. Men det var som sagt länge sedan). Kunde vi inte ha fått någon bildad eller rolig man som prins? Föreställningen ska ju som sagt vara underhållande. Men där man söker, där finner man. Vistas man i tassemarkerna så hittar man kottar och pinnar. Det är sedan länge bekant att kungafamiljen är en familj av Skogsmullar. Inget annat.

Den groteske graffittimannens

bravader i Stockholms tunnelbana föranleder två frågor som, vad jag
kan se, skymts undan i debatten.
För det första: Fastän jag inte tror på katastrofgrupper, som ju
annars rycker ut som ofta de kan men som inte verkar ha gjort det den
här gången, så undrar jag om någon tar hand om de skrämda resenärerna
i vagnen. Åtrminstone några av dem bör ha blivit rejält uppskakade
och sådant sitter kvar länge. Trauma, ni vet.
För det andra: Konstfacks rektor ställs till svars och man har
tillochmed frågat om skolan tänker betala för skadegörelsen.
Visserligen finns det något som heter "anstiftan till brott", men
omdömeslöshet (man handleder ju sina studenter) är kanske ändå inte
ett brott. Att Konstfack måste skärpa sig är självklart, men man får
väl förutsätta att den som utfört det hela, graffitimannen alltså, är
rättskapabel och straffmyndig?
Förresten så är ingenting konst bara för att den som utför det
"konstverket", påstår det vara ett.

Hatten av

för vårt nya lunchtillhåll. Grillakademin har landat på Basilico på Svartbäcksgatan här i Uppsala.

Företagarens liv

kan emellanåt vara både spännandeoch lite bisarrt. När jag sorterar på skrivbordet stöter jag på två skilda världar, livligt fraterniserande över avgrunder. "Nytt från revisorn" samsas med den franske poeten Henri Michaux. Hans diktsamling heter talande nog "Jag skriver till dig från ett fjärran land".

Sopnedkastet plomberades

i höstas och nu har tidningsinsamlingen upphört. Vi får veta att vi skall bära iväg våra tidningar fyra kvarter längre bort. Orsakerna är "arbetsmiljömässiga" står det på anslaget i trapppan. Jag tänker på de gamla damerna, släpande sina dagstidningsbuntar. De unga har ju allt oftare inga tidningar, så det blir inte deras problem utan de äldres.
    Jag förutser inom en snar framtid den situationen, att taxin visserligen körs fram men att kunden själv sedan får köra bilen. Allt för att spara taxiföraren från "arbetsmiljömässiga" ryggbesvär. Man får ju redan nu oftast själv lyfta in väskorna i bilens bagageutrymme.