Framsidan. Skriverier och foton av Malcolm

Fler jämställda hundar

- jämställda med oss människor, man kan grubbla över det när man hör talas om hundbröllop. Jag trodde det var ett skämt men titta på en blogg som sköter affärerna för pudlarna. Tala om kulturskymning. Om ni nu trodde det, så är nedanstående bild inget skämt.

En blinkande hund som springer

med sina röda lysdioder på ryggen, strax därefter kommer husse med gul skyddsväst med silverglänsande reflexer. Hunden springer, broddarna sitter där de ska i vintermörkret. På husse alltså. Det hela ser underligt ut. Vilken kvinna älskar en sådan man? Eller vilken man älskar en sådan kvinna? Eller hund? Husse eller matte sitter kanske hemma och virkar säkerhetsbälte? Jag tycker nästan att jag ser ett handtag på hundens väst, där på ryggen. Man kanske kan lyfta hunden bekvämt när man ska uppför trappan när man kommer hem.

Tre man om en papperskorg

såg jag vid Islandsbron i Uppsala. Den kommunala bilen stod en bit bort med varningsljusen blinkande, medan de två som suttit i den gick ut för att tömma två papperskorgar. När de tömt den första kom en tredje kommunalarbetare cyklande och ett rofyllt samtal avbröt det intensiva arbetet.

Polisens umgänge med dårar

kan ibland tyckas egendomligt stereotypt; vissa beteenden upprepas med sömngångaraktig envishet. Med reservation för att jag bara hört rapporteringen på Ekot nu på morgonen, så var det ändå en företrädare för polisen själv som redogjorde för det hela.
   Alltså: en man slussas till polisens telefon efter att ha ringt sos/alarm. Han säger att om polisen kommer så skall han skjuta dem. Polisen tar sig därför självfallet raskt hem till mannen och in i hans bostad, där han kommer mot dem med en kniv. Efter att polisen ropat att han skall släppa kniven och han inte gör det, får han ett skott mot benen och ett i buken. Han avlider omedelbart.   
   Vi som står bredvid undrar förstås: vem vann?

Ture Sventon

och hans författare Åke Holmberg - nu är det temmeltid igen. Och hur länge kommer vi den här gången att få njuta av semlorna, nu när de redan är här? Sventon skulle ha svarat: "Det är för tidigt att uttala sig om den saken."

Längtan till Italien

Mitt i det senvinteraktigt depressiva vädret, med bokrean som en svagt blinkande ljus i mörkret, längtar jag mer än annars till Olivetta. Att sitta där på terrassen med en trave olästa bra böcker. Ett glas vin. Mörkret långt borta

I Helsingfors gläder man sig mycket

åt Dagens Nyheters förslag att Svenska Akademin bör välja in också finlandssvenska ledamöter. Ett utmärkt förslag tycker också jag, ett bra sätt att äntligen - kulturellt - förbättra kontakterna mellan de två gamla "rikshalvorna" som man uttrycker det i Finland. Hoppas nu att Akademin verkligen tar förslaget på allvar, detta år då man på båda sidor Bottenviken på olika sätt högtidlighåller minnet av vad som hände för precis 200 år sedan. Att läsa Hufvudstadsbladet på nätet är ett bra sätt att hålla ett öga på vad som händer i Svenskfinland.

"Edelcrantz förbindelser"

heter en bok av Malte Persson, och det är en av de romaner från förra året som nu föreslagits till Sverigs Radios romanpris. En i mitt tycke fantastisk bok. Den handlar om Johan Henrik Kjellgrens gode vän Clewberg, sedermera adlad Edelcrantz. Känslan respektive viljan. Som förrätt till Malte Perssons bok kan man gärna läsa Carina Burmans roman "Min salig bror, Jean Hindric".

Könsblandning på sjukhusen

har man börjat tillämpa , detta enligt Dagens eko häromdagen. Män och kvinnor får ligga på samma sal. En nöjd kvinnlig patient tyckte att det var bra, eftersom de råbarkade männen blev så hjälpsamma mot henne.
   Vad säger våra särartsfeminister om detta? Och vad säger männen om sin roll som råbarkade men hjälpsamma?

En djävul

på att raka sig, stötte jag på när jag klev in på hotellrummets våtutrymme:

Jag vaknade,

     jag hade haft den där drömmen igen. Rummet någonstans som jag hade glömt bort sedan länge och där alla mina saker fanns, de som jag också hade glömt. Eller förlorat. Papper, papper. Och så kläder. Brev och böcker, allt sådant som kan betyda så mycket och som man också kan leva utan, alla lager från ens tidigare liv. Jag kände mig både beklämd och oroad, jag visste ju inte var rummet fanns.
     Fanns det där drömda rummet egentligen, eller var det mitt dåliga samvete? Någonstans, kanske i Paris, kanske i Göteborg, kanske i Uppsala, någonstans ifrån ropade det till mig: kom och känn igen mig, kom och ta hand om ditt liv! Och jag kände mig lika beklämd som vanligt, oroligt undrade jag hur jag skulle kunna hitta rummet där hela livet hade glömts kvar?
     Det här var i början av april, solen sken in snett genom fönstret och skapade en upplyst fyrkant på golvet och min olivplanta som stod i föntret hade överlevt vintern den här gången också. Även om den var ganska avlövad, så hade nya skott börjat komma. Både jag och oliven hade lyckats övervintra trots att det inte varit roligt med mörkret. Det hade varit för stillsamt, men nu var vi på väg igen.

När jag klev av vid Odenplans

tunnelbanestation, strövade det i långsam takt förbi fem män i knallgula overaller, som lite mållöst tycktes irra över perronggolvet. Långa stavar hade de framför sig och ibland stannade någon av dem och hackade lite håglöst i betongen under sig. De hackade och skrapade lite och sedan gick de ett antal meter innan någon av dem förstrött upprepade samma beteende. En eller två av de fem var aktiva och de andra strövade spanande omkring.
   Det tog mig några ögonblick och ett par steg närmare en av de aktiva av dem för att inse vad de höll på med: de skrapade bort tuggummin från perronggolvet.

   Nu förmodar jag att det kommer en ny kvintett guloverallklädda mannar om några dagar, då för att sopa upp de nu prydligt lösgjorda tuggummina. Fast det lär ju ha kommit nya då. Tuggummin alltså.

Sista dagen på Kungsgrillen,

vår lunchrestaurant med sin goda husmanskost, ägde rum strax före jul. En sorgens dag, nu får vi ambulera för att hitta ett lika bra ställe. Kungsgrillen har funnits i övr femtio år och har varit ett tillhåll för Kungsgrillsakademin. En hemsida med bilder från Grillen finns.
   När vår nestor, skulptören Olle Hellström, fyllde 80, skapades en hyllningssång, som också den ger en bild av Kungsgrillens betydelse för oss som häckat där genom åren.