jag hade haft den där drömmen igen. Rummet någonstans som jag hade glömt bort sedan länge och där alla mina saker fanns, de som jag också hade glömt. Eller förlorat. Papper, papper. Och så kläder. Brev och böcker, allt sådant som kan betyda så mycket och som man också kan leva utan, alla lager från ens tidigare liv. Jag kände mig både beklämd och oroad, jag visste ju inte var rummet fanns.
Fanns det där drömda rummet egentligen, eller var det mitt dåliga samvete? Någonstans, kanske i Paris, kanske i Göteborg, kanske i Uppsala, någonstans ifrån ropade det till mig: kom och känn igen mig, kom och ta hand om ditt liv! Och jag kände mig lika beklämd som vanligt, oroligt undrade jag hur jag skulle kunna hitta rummet där hela livet hade glömts kvar?
Det här var i början av april, solen sken in snett genom fönstret och skapade en upplyst fyrkant på golvet och min olivplanta som stod i föntret hade överlevt vintern den här gången också. Även om den var ganska avlövad, så hade nya skott börjat komma. Både jag och oliven hade lyckats övervintra trots att det inte varit roligt med mörkret. Det hade varit för stillsamt, men nu var vi på väg igen.
Recent Comments