Venedig är det gamla, det är romantiskt och fysiskt kanske bekvämt, man färdas i sinnenas gondol och kan känna sig lagom depraverad och ha fullt av ursäkter för att inte göra något åt sin situation: den är ju ändå så vacker! Uppbrottens tid är för så länge sedan.
Berlin å andra sidan: staden som förenat sina båda halvor och nu får kämpa med de konflikter som det medfört; där det nya är det livskraftiga och det gamla får ge vika. Venedig som museum och Berlin som en kokande gryta av intryck; en stad som uppstått ur det förflutna men som inte är den förflutna staden utan måste finna sig själv på nytt.
Berlins enande: två halvor som förenas och en slags dynamisk harmoni uppstår. Venedig sjunker. Berlin det ständiga uppbrottet. Städer som symboler för livstillstånd.