Svenskarna älskar sin natur, sägs det, och vi vet alla hur läkande det kan vara att bege sig ut i skogen. Den ensamhet och tystnad som finns där bland bland tuvor och träd är i djupaste mening något naturligt. Men också den håller på att invaderas, och det på ganske egendomliga sätt. Det inser man om inte annat när man möter en annan skogsvandrare, som går förbi en, oseende och med blicken i fjärran. Man får ingen kontakt. Först blir man imponerad över denna integritet och det djup och kanske den frid som verkar spegla sig i den andres frånvarande ansikte. Sedan ser man de vita trådarna till mp3-spelaren och inser att man i själva verket stött på en frånvarande vandrare, en “frånvandrare”, som lika gärna kunde ha suttit på ett rockcafé. Det var bara kroppen som var ute på skogspromenad.
Och det är ju i och för sig bra att den är. Kroppen mår säkert bra av det. Men var höll själen hus när svalan svirrade och ugglorna började hoa längst in bland granarna i skymningen? Själen var uppenbarligen på annat håll.
Hoppas att den trots allt mådde bra. Fast det tror jag inte att den gjorde, lösryckt från sitt sammanhang med kroppen kan den knappast ha befunnit sig i någon egentlig harmoni.
Det är ont om tystnad och när vi numera kan bära med oss vårt eget rockkafé eller konserthus i fickan, så blir det aldrig tyst omkring oss. Var och en vandrar omkring i sitt eget universum med stel blick och vaggande gång.