Jag sitter några veckor efter tsunamikatastrofen i Indiska Oceanen tillsammans med en vän som var där när vågen kom. Han har av en slump undgått katastrofen, men om båten ut till Pepeöarna hade avgått i tid så hade han inte suttit här nu. Han berättar om allt och säger att han är opåverkad av det han upplevt. Han mår bra, säger han. Jag väntar på att han skall säga något mer om sin oberördhet och jag funderar över hur ointresserad han verkligen är inför tanken att han själv hade fantastiskt stor tur genom den försenade båten.
Jag väntar på hans fortsatta berättande. Men han säger inget, han bara sitter där med klarögd blick och utan någon märkbar eftertänksamhet och han ser stadigt på mig. Jag häller upp mer öl åt oss. Till synes lugn och likgiltig sitter han mittemot mig och jag tänker att snart måste jag väl ändå fråga? Medan han talat så har han andats mycket häftigt, på ett sätt som han annars aldrig gör. Vi känner varandra sedan länge och nu har han slutat prata men han andas fortfarande häftigt och återhållsamt, spänt. Men han märker det inte och jag väljer till sist att inte påpeka det.