Framsidan. Skriverier och foton av Malcolm

Patafysiken

- läran om undantagen, är en litterär rörelse som i Sverige främst företräds av författaren Claes Hylinger. Patafysiken är rolig och ett stort, allvarligt skämt. Hylingers författarskap är komiskt, sparsmakat och balanserar medvetet på gränsen till pekoral. Han kommer att bli en "minor classic", är det redan för många. Rekommenderas varmt.

Bortträngning

Jag sitter några veckor efter tsunamikatastrofen i Indiska Oceanen tillsammans med en vän som var där när vågen kom. Han har av en slump undgått katastrofen, men om båten ut till Pepeöarna hade avgått i tid så hade han inte suttit här nu. Han berättar om allt och säger att han är opåverkad av det han upplevt. Han mår bra, säger han. Jag väntar på att han skall säga något mer om sin oberördhet och jag funderar över hur ointresserad han verkligen är inför tanken att han själv hade fantastiskt stor tur genom den försenade båten.

Jag väntar på hans fortsatta berättande. Men han säger inget, han bara sitter där med klarögd blick och utan någon märkbar eftertänksamhet och han ser stadigt på mig. Jag häller upp mer öl åt oss. Till synes lugn och likgiltig sitter han mittemot mig och jag tänker att snart måste jag väl ändå fråga? Medan han talat så har han andats mycket häftigt, på ett sätt som han annars aldrig gör. Vi känner varandra sedan länge och nu har han slutat prata men han andas fortfarande häftigt och återhållsamt, spänt. Men han märker det inte och jag väljer till sist att inte påpeka det.

Den utmärkta

kutlurtidskriften Axess blandar kultur, natur och politik. I nummer 2 i år har Arne Jarrick, professor i historia vid Stockholms universitet, skrivit om naturvetenskap och humaniora under rubriken "Även kulturvarelser förblir naturvarelser". Han påpekar det självklara att trots djurens påhittighet är kulturen något unikt för människan.

Strindberg i The New Yorker

Strindbergs "Fröken Julie" spelas Off Broadway, inget märkvärdigt, men ändå roligt varje gång vår landsman apostroferas. Och denna gång inte bara som dramatiker, åtminstone i förbigående nämns hans prosa. Se Strindberg

Kaféliv

En av mina vänner älskar, liksom jag, att sitta vid ett kafébord och tänka på egna projekt och konversera med sig själv . Det är viktigt att få vara ensam med sig själv, bara på det sättet kan man få de dolda tankar som finns att försiktigt kliva fram ur det omedvetna.

Där vid bordet kan de viktiga tankarna ta form i all sin nakenhet, inspireras fram av kaffet och cigarrettröken som kommer blåsande över trottoaren från bordet längre bort. Jag tar in doften både från mitt eget kaffe och från den andres tobak.

Denna boken den ska vandra

från den ena till den andra. Det är vad "Bookcrossing" handlar om: En folkrörelse där man tar en bok man tycker om men inte längre behöver ha i bokhyllan, registrerar den på internet där den får ett nummer. Sedan glömmer man den på en parkbänk eller på ett kafé och någon annan tar boken, låter den efter läsning vandra vidare på samma sätt. Har man tur kan man spåra dess resa genom världen, genom att de som hittar boken och läser den, kanske gör samma sak i sin tur: låter boken resa vidare och innan dess noterar på internet var de hittade boken och så vidare.

Gå till Bookcrossing ochh läs. Kanske låter du sedan en bok du tycker om starta sin resa?

Lycka

Vad är lycka? Är det att ligga på stranden under en stekande sol och se sitt eget röda blod sakta pulsera på insidan av de slutna ögonlocken? Eller är det att sitta en stilla sommereftermiddag på sitt arbetsrum fem trappor upp och se ut genom fönstret och känna svalkan där nere i gårdsgropen, höra några lekande barn och känna att storstaden står ganska tom mitt i sommaren?

Är lycka stillsamhet eller explosion? Liknar den en orgasm eller mera en morgon vid havet? Finns det en lycka för alla, ett själens tillstånd som var och en kan känna igen?

Eller är lyckan individuell, är min lycka inte din?

Aristoteles säger: Lyckan är att göra ingenting eller det som man har lust till.

Lössen i den röda fanans veck tittar fram

Socialdemokraten Bengt Lidforss skrev om lössen i den röda fanans veck i tidningen Arbetet den 22 december 1905. Han syftade på odemokratiska krafter som försökte främja sina åsikter med hjälp av den socialdemokratiska ungdomsorganisationen.

Samma förhållande gäller förstås när ledande medlemmar i kvinnojourföreningen ROKS på fullt allvar talar om att "Män är djur". Att Jens Orback inte tycks kunna inse att odemokratiska krafter lätt dras till organisationer och sammanhang där man kan göra karriär och där pengar finns, är beklämmande. Det är mycket mer än så, det är en insiktslöshet som är farlig. Störda personligheter kan ställa till så mycket skada i en organisation att den för lång tid framåt mister sin legitimitet. Hur går det då med kvinnojourernas verksamhet?

Att regeringen nu verkar vara utan förmåga att reagera inför odemokratiska krafter av det slag som ROKS utvecklats till, är livsfarligt. Det skall bli intressant att se vad som händer under de närmaste dygnen.

Frånvandraren

Svenskarna älskar sin natur, sägs det, och vi vet alla hur läkande det kan vara att bege sig ut i skogen. Den ensamhet och tystnad som finns där bland bland tuvor och träd är i djupaste mening något naturligt. Men också den håller på att invaderas, och det på ganske egendomliga sätt. Det inser man om inte annat när man möter en annan skogsvandrare, som går förbi en, oseende och med blicken i fjärran. Man får ingen kontakt. Först blir man imponerad över denna integritet och det djup och kanske den frid som verkar spegla sig i den andres frånvarande ansikte. Sedan ser man de vita trådarna till mp3-spelaren och inser att man i själva verket stött på en frånvarande vandrare, en “frånvandrare”, som lika gärna kunde ha suttit på ett rockcafé. Det var bara kroppen som var ute på skogspromenad.

Och det är ju i och för sig bra att den är. Kroppen mår säkert bra av det. Men var höll själen hus när svalan svirrade och ugglorna började hoa längst in bland granarna i skymningen? Själen var uppenbarligen på annat håll.

Hoppas att den trots allt mådde bra. Fast det tror jag inte att den gjorde, lösryckt från sitt sammanhang med kroppen kan den knappast ha befunnit sig i någon egentlig harmoni.

Det är ont om tystnad och när vi numera kan bära med oss vårt eget rockkafé eller konserthus i fickan, så blir det aldrig tyst omkring oss. Var och en vandrar omkring i sitt eget universum med stel blick och vaggande gång.

Sjukvårdsväntan

Jag åkte till akuten med en god vän, som bara alltför länge väntat med att söka. Under fyra veckor hade han haft feber och gått ner tio kilo. Till slut gick han med på att jag skrev remiss.

Vi fick komma in på ett rum ganska snabbt, vilket kändes bra. Sedan hände ingenting. Och ingenting. Timmarna gick innan infektionsjouren anlände vid ett på natten, sex timmar efter att vi fått en brits åt min vän. Under den tiden var den ingen som tittade in och såg efter om han mådde bra, om han behövde något. Visserligen fanns jag vid hans sida, men ändå.

När jag i ett par omgångar var ute vid expeditionsdisken för att höra efter vad som var på gång, eller gick förbi den för att köpa en smörgås och lite soppa från automaten ute i väntrummet, kunde jag inte undgå att fundera: varför har man inte rutinen att en gång i halvtimmen titta till dem som ligger och väntar på att jouren skall komma? Höra efter om något behövs, titta efter att patienten mår bra, bara vara lite allmänt omhändertagande? Man kunde ha det som en mycket enkel rutin. Man kunde utse någon bland personalen att ständigt vara "jour" på det sättet.

Jag var som sagt med min vän, men själv läkare är jag inte alls övertygad om att någon skulle ha tittat till honom oftare om jag inte varit med. Han hade antagligen legat där och det skulle ha varit ett par timmar mellan att någon stack in huvudet och hörde efter om allt var som det skulle. Det fanns gott om personal i expeditionsdisken.

Detta är helt åt helvete. En sjukvård som är prima när man väl blivit inskriven på avdelningen - om man blir det - men där man vistas i en tom rymd i väntan på att någon skall bry sig. Doktorn kommer när hon eller han hinner, javisst, men under väntan på det måste patienten ha en rimlig tillsyn, både av medmänskliga och medicinska skäl.

Är det någon som har liknande, tråkiga erfarenheter? Eller bättre?

Internationella Bunkerfilmfestivalen

Nere i San Michele, nedanför den liguriska byn jag ofta är i, på anslagstavlan nedanför Husqvarnaskylten (jo, det är sant!), hittade jag en slarvigt uppsatt lapp om "Internationella Bunkerfilmfestivalen". Jag skrev upp sajten och kunde förtjust konstatera att jag kommit på en helt okänd festival. Jag önskar jag kunde åka dit nu i augusti. Den som gör det, skriv till mig och berätta! Men gå först till http://www.submarine.nl/bunkerfilm/

Länkar kan man

aldrig få för många. Att leta sig fram via det klassifikationssystem som svenska bibliotek använder är nycket användbart. Mölndals bibliotek har en av de bästa länkförteckningarna jag sett, enkelt och omedelbart praktiskt användbart. Klicka på http://www.molndal.se/bibl/default.htm

EU:s konstitution

Vad kräver vi egentligen? Hur skall EU kunna uppfylla alla våra drömmar? Just nu verkar det i stället som att många använder bilden av EU och dess nya konstitution bara för att trivas med att vara rädda, säga nej till det som är annorlunda. En EU-fobi. Man vill inte ha det bästa utan det näst bästa. Visst är det egendomligt?

Den nya konstitutionen innehåller regler för hur en stat skall handla när den vill gå ur unionen. Man tycker att de som vill göra det, skulle appplådera...

En utmärkt artikel om EU-fobin publicerades av DN i dag, skriven av Håkan A Bengtsson och Kennet Kvist. Artikeln finns på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=415575&previousRenderType=6

Bli författare

är något som många har blivit alltmer sugna på. Skrivarkurser i varje buskage och författarsoffor i tv gör sitt till att hämningarna släpper. Och det är ju bra. Förfärande är det dock att vissa unga författare tycker att det inte är viktigt att läsa, de "vill inte bli påverkade". Att de sedan inte har särskilt stort intresse av att slipa språket, liksom inte heller av att berätta en bra historia, gör det än värre. En utmärkt artikel om fenomenet finns i Göteborgs-Posten på http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=215357

Stoppa Storebror!

är den utmärkte IT-skribenten Pär Ströms nya sajt om hur vi håller på att bli dominerade av och fångna genom stadsmakternas registrering av oss. Gå till

http://www.stoppa-storebror.se/ och läs själv!