Vid halv sju på kvällen finns det nio kaniner framför vandrarhemmet på Gluckstrasse 3 och i trädgården bakom står fyra tält och jag går nu Schöneberger Ufer i riktning mot Tiergarten och här stannar alla för rött ljus, det är förbjudet att gå mot rött.
Det är en varm dag i Berlin, jag har tagit med alldeles för mycket kläder, hädanefter skall jag tänka som så att är det riktigt kallt, i alla fall sommarhalvåret, så köper jag några t-tröjor.
Så går jag förbi egyptiska ambassaden med dess röd-vit-svarta flagga och det står en berlinsk björn där, utförd och dekorerad som en egyptisk farao och när jag tittar upp så hör jag motorljud och ser jag en riktigt stor zeppelinare, som det står Fujifilm på, det är ingen liten grej. Svårt att uppskatta storleken men det skulle inte förvåna mig om den är tjugo meter lång.
Jag går mot Potsdamer Plats, det nya Berlins gamla plats, som till skillnad från östra Berlin lever, med kommersialismens hjälp. Vad skall man säga om det? Utanför Sony Center, ett jättelikt inomhustorg, står några längdmeter av Muren, en av de spillror som finns kvar. Här gick alltså muren och Potsdamer Platz är på det sättet viktig: av en ödemark har blivit ett affärscentrum. Strax intill ligger det nya monumentet över Förintelsen, ett stort kvarter mitt i stadens centrum, med otalika stenblock, en moderniserad och abstrakt kyrkogård. På det andra, hittills obegyggda kvarteret ligger "Berlin Beach Club". Där kan man gå in och sola på den utströdda sanden, ligga i vilstol med solglasögon och låtsas vara vid stranden.
Märkligt, särskilt med tanke på att det faktiskt finns stränder, badplatser och till och med segelbåtar mitt inne i Berlin.
En utsiktsballong höjer sig långsamt över det tomma kvarteret, de hålls fast med en vajer och har en stor korg under sig. Berlin är ett tivoli.