Framsidan. Skriverier och foton av Malcolm

Financial Times

är en bra tidning på helgerna, de har en intressant kulturdel. I dag "The end of the world is nigh. Is literature losing out to the visual arts?" frågar man. Flickan vid kassan trycker ett antal gånger på kassapparatens knappar med sina bomullbehandskade fingrar. Så vänder hos sig till sin kollega och säger: "Det är så jobbigt med de utländska tidningarna. Man måste trycka så många gånger."

Jag går med ryggen rak

och känner mig så förunderligt glad. Människorna tycks mig vackrare, himlen är så ljus, något har lyfts från mina axlar. Jag både vet och inte vet vad som hänt. Så ler jag: att det kan vara så enkelt! Att jag nyss har lämnat över redovisningen för mitt lilla företag till revisorn, att tyngden av dessa ynkliga kvitton kan vara så stor.

På en trottoarservering

kan man läsa eller skriva. Det finns nu för tiden så många tänkbara skrivplatser, på Svartbäcksgatan uppe vid Linnéträdgården i Uppsala bara vimlar det av uteserveringar. I paritet med Paris och ibland nästan samma känsla. En av mina vänner har också öppnat mina ögon för hotellfoajéernas möjligheter, vid regn eller på vintern. Där kanske litteraturen skapas numera?

Och vill man inte skriva så kan man läsa. En lämplig följeslagare är ju i så fall den gamle flanören Hjalmar Söderberg. I "Doktor Glas" utspelas ju dramats höjdpunkt vid vattenbutiken i Kungsträdgården. Där i närheten kan man sitta och känna som att hundra år är en ganska kort tid sedan.

Träd och buskar

börjar äntligen bli mer begripliga för mig, bli mina vänner. Varje vår under många år har jag tänkt att jag skall följa trädens blomning, men det är inte förrän nu jag verkligen gör det. Min digitalkamera, som jag nästan alltid har med mig, har fått mig att fotografera det som händer och sedan, när jag kommer hem, titta efter i flororna som under många år stått och dammat i hyllan.

Anders Zorn

kan man se på Akvarellmuseet i Skärhamn. Det är en lite kall dag, med klar himmel och ett stillsamt försommarväder. Inne i museet ser vi Zorns fantastiska studier av vatten och går sedan ut på bryggan och inspekterar havets just nu stillsamma kluckande. Zorn är mer realistisk... Utställningen pågår hela sommaren, åk dit!

På Valborg

var vädret underbart här i Uppsala och nu, en vecka senare, har det återvänt. Det är vernissage i Bror Hjortmuseet i Norby, Olle Hellström ställer ut skulpturer och målningar, tvärr har boken om honom försenats, men ett vackert korrektur finns att beskåda.

Olle är åttioett år och ses ofta cykla eller vanka omkring i staden, detta när han inte arbetar eller sitter med oss andra och dryftar livets djupa sidor på Kungsgrillen. I trädgården, efter vernissagen, när vi står där med våra vinglas, kommer han fram till oss och säger: "Däruppe är mitt senaste konstverk." Vi ser upp i trädet och där i en grenklyka ligger en trast och ruvar. Boet är byggt av plastremsor från utställningen.

När Ålandsfärjan

letade sig söderut in mellan öarna och vi passerade vägfärjorna Venus och Pluto - som ständigt går åt motsatta håll och aldrig ens får nosa på varandra - kom där kobbar med vita och kala stammar, döda grenar, inga löv. Storskarvarna flög förbi, raskt och målmedvetet, dessa marodörer som kakkar ihjäl grönskan!

En, två, nej tre förödda kobbar ser jag från färjans reling och på den fjärde pågår kampen: halva kobben vit och förstörd, skarvarna sitter där som begravningsentreprenörer. I två fortfarande grönskande och knotiga skärgårdstallar ser jag något grått, flera flaxiga grå varelser, vackra, smäckra, stor kontrast till skarvarnas svarta och heraldiskt olycksbådande kroppar.

En liten hägerkoloni!

Så tydligt förs ibland kampen mellan det "goda" och det "onda", eller åtminstone mellan det behagfullt och det obehagligt naturliga.