Framsidan. Skriverier och foton av Malcolm

Studentjubileum i min

hemstad; det var fyrtio år och tre dagar sedan jag stod där på trappan iförd förhyrd smoking och studentmössa och i handen höll en smal, svart käpp med silverkrycka. Åtminstone det sistnämnda skulle få nutidens studenter att skratta bekymrat. Men vi var små Män och Kvinnor.

För tio år sågs vi igen och förvånades över att tiden gått så fort men att den trots allt inte satt alltför hårda spår i våra ansikten. Vi kände igen varandra.

Nu är vi där igen och alla finns inte längre med oss. Två är borta och vi är sammanlagt fyra stycken som varit med om det smärtsamma att förlora livskamraten. Men arton stycken av oss kommer. Det är starkt.

Allt det här låter allvarligt och livet är ju sådant. Vilket inte hindrar att kvällen i morgon och natten och morgonen därpå blir en lång och spännande resa. Både till det förflutna och in i framtiden, både minnen och förhoppningar.

Än en gång däran, bröder och systrar!

Våren i Paris

Igår satt jag en stund och vilade fötterna inne i Saint Severin, den lilla kyrkan i Quartier Latin som ligger nästan vägg i vägg med Sylvia Beach's bokhandel ”Shakespeare & C:o”, Jag hade vandrat gatorna upp och ned, suttit på kafé och varit inne hos fler bokhandlare än jag borde. Jag försöker resa med lätt packning och inser, både lättad och förtretad, att jag inte kan bära med mig särskilt många böcker hem. Frestelsen finns ju, men hemma i Uppsala håller jag på att rensa i bokhyllorna, så nya böcker är kontraindicerade. Principen jag ställt upp för mig är ”en bok in, två böcker ut!” Lindarnas och platanernas blad börjar visa sig.

Hos Shakespeare & C:o var allt sig likt, böcker i staplar överallt, trångt men vänligt. Lappar om poesiupplösningar och andra begivenheter sitter överallt och rummen där fattiga författare och poeter fortfarande kan övernatta på enklaste sätt – direkt på en tunn madrass på golvet eller i soffan - de finns kvar, liksom ockå önskebrunnen i golvet, där man kan lägga frivilliga bidrag.

Det är vår här, även om den inte gör sig gällande hela tiden utan halsdukarnas tid fortfarande pågår. Men något håller på att hända. Solen skiner, en lätt vind blåser och jag hoppas våren är på väg också hemma, så att den möter mig när jag om tre dagar är tillbaka i Uppsala.

Veckan före 1:a april

kunde man i Upsala Nya Tidning läsa om en ambitiös miljöinspektör. Hon hade kommit på att trafikdödade djur, exempevis älgar, utgjorde miljöfarligt avfall. De skulle destrueras och inte som nu bara få bli liggande hur som helst inne i skogarna, dit de lyckats släpa sig med sina sista krafter. Polisen ställde sig frågande till vilken skillnaden var mellan skjutna, självdöda och trafikdödade djur? Man påpekade att det kunde bli svårt att få jägare att spåra upp en skadad älg om de sedan måste släpa ut djuret från skogen, iväg till någon plats där kroppen kunde destrueras.

Vart skulle man förresten ta kroppen? Det erkände miljöinspektören att hon inte visste. Men hon stod fast vid sin åsikt.

Ett fantastiskt land vi lever i. Naturen alltså. Fast den är ju uppenbarligen hotad av byråkrater och politiker.