hette en broschyr som kom med posten när jag var barn. Den kom i åtminstone två upplagor, den första röd och strikt, den andra med en svartvit, molnig bild på omslaget. Jag tror det skulle föreställa atombombsmoln, men det var inte klart utsagt. Det var på sitt sätt en spännande skrift: man fick tips om hur man skulle täta fönstren för att undgå radioaktiv strålning, att man skulle ha batteriradio med sig i källaren och att man inte skulle tro på rykten.
I dag var flaggan på halv stång på universitetsbiblioteket och när jag kom in tio över tolv insåg jag att tre tysta minuter just hade avhållits för att hedra offren för bomberna i Madrid. Jag påminde mig den 11 september för tre år sedan. Då var jag i Nice och tre dagar senare stod jag på det stora torget utanför påvepalatset i Avignon. Mitt på torget hade en gitarrspelande ung man satt sig och framförde den vanliga visrepertoaren, kanske med inslag av något på provencalska. Klockan närmade sig tolv, han var ovetande om vad som skulle hända och tänkte inte sluta, det insåg vi plötsligt när det var bara en minut kvar. Till och med fransmän kan känna motvilja mot att ta sig an ett sådant problem, men till slut klev en äldre soignerad herre ut på torget och viskade vänligt några ord i sångarens öra. Torget blev tomt, vi stod utefter sidorna, kyrkklockorna började dåna och de tre minuterna tog sin början.
Nu är vi där igen. Är detta ett slags krigstillstånd?