Innehållet i mina bokhyllor

ändras långsamt men på ett tydligt sätt. Det som alla under åren har sagt och som jag inte brytt mig så mycket om att reflektera över, det visar sig nu: biografier, memoarer, kulturhistoria, arkeologi, referensverk om film och musik, filosofi, essäer. För första gången finns Montaigne utgiven komplett på svenska, i en underbar översättning av Jan Stolpe. Läs tredje bandet åtminstone!
Det handlar alltså om skönlitteraturens uttåg. Tranströmer och Strindberg, Homeros, Dante och Petrarca, de står där i stället för ung skönlitteratur. Är det jag som håller på att bli tråkig, eller håller jag äntligen på att bli klok? Hur många böcker kommer jag att hinna läsa? Hur mycket av den tiden och orken skall jag lägga på nutidslitteraturen?
Den nutida litteratur jag ofta kommer på mig med att ha stoppat under armen när jag kliver ut från biblioteket, är ofta fransk. Den är snabb, lätt och öm. Berättelserna är täta och böckerna sällan över 150 sidor. Då är det god litteratur, då hinner jag tänka.
Det amerikanska normalformatet på 450 sidor för en trivial roman är en absurditet. Utspädd gröt.
Tillbaka till klassikerna! lyder alltså fältropet. Jag känner mig precis så snobbig som jag nog är, när jag säger det. Fast jag skäms inte. Efter det finkulturella sprinterloppet sitter det fint med en gammal Kalle Anka.