i den snåla kylan, det är halt på gångvägen intill kanalen.En båt har någon gång under det senaste dygnet gått genom den isbelagda kanalen, spåren av den finns frusna i de splittrade isbitar som ligger ovanpå den andra isen, som glänser vit och grön. Genom den råa luften lyser de vita fasaderna på Karlbergs slott
Vi går uppför trappan till Svarvargatan för att komma till det lilla galleri vi skall besöka. Där visas en utställning om broar. Sedan blir det Alströmergatan. Då ser vi en egendomligt låg mur längs trottoaren på andra sidan gatan. Muren avgränsar en öppen tomt, på ömse sidor omgiven av höga mörka hyreshus, i fonden stupar berget brant. Innanför en grind i murens mitt går en trappa går nedåt. Den slutar på en nivå som ligger två eller tre meter under trottoaren. Vi står och ser ner i en grop.
Där nere reser sig mörka gravstenar prydligt i rader och andra stenar lutar mot berget längst bort. Det ser mörkt och kallt ut där nere. Vi har kommit från ett håll där vi inte kan se vad som står skrivet på stenarna, de är alla vända åt samma håll. Urnor pryder några av stenarna, det är ingen fattigkyrkogård.
Vi går trottoaren fram längs med muren och gravstenarna vänder sina framsidor mot oss, med hemlighetsfulla tecken. Det är den judiska kyrkogård som jag hört talas om men inte riktigt begripit var den fanns. Den är prydligt skött, det ligger, som det brukar, små stenar på de resta gravstenarna, i stället för andra tecken på närvaro. Stenar i stället för blommor.
Grinden är stabilt låst. Vi huttrar till i snålblåsten och fortsätter vinterpromenaden, som slutar på café Filibabba på Parmmätargatan. En caffe latte värmer gott.