Kungsgrillen

Jag äter varje dag på en liten restaurang där inget har ändrats på fyrtio år, maten är husmanskost och har fått ett visst sydtyskt stuk under de senaste decennierna, eftersom familjen som numera driver restaurangen är från Bayern. Hanna, som står i kassan och dirigerar brodern ute i köket, är fantastiskt glad hela tiden. Alla blir hänförda när de beställer av henne, ”idag tar jag hälleflundra”, för då säger hon på ett nästan erotiskt sätt: ”jajamensan” och lägger huvudet på sned. Det gör hon förstås mot alla, män likaväl som kvinnor, men det spelar ingen roll.
Man vacklar iväg med sin bricka, där de rostfria besticken skramlar dovt, en bild av lycka, misstänker jag. Så kommer den ena efter den andra av mina vänner vacklande till bordet och sedan sitter vi där i ungefär en timme, fem-sex stycken, och löser den ena gåtan efter den andra. En cykelhandlare, en dialektforskare, en psykolog, en herrekiperingsföreståndare och så jag. Ungefär så brukar sammansättningen vara. Det är en flytande gemenskap som betyder mycket för mig. Maten är inte alltid så enastående, ibland är den tråkig, men den är hederlig. En utväg är det som alltid finns: till exempel ”Ett kallt ägg” eller ”Ett kallt ägg med två ägg”…