kom jag tillbaka från Gotland för andra gången i år. Det blev den här gången inte så mycket besök hos vännerna, det hela hade ju kommit så plötsligt på och jag tittade mest in till dem som hastigast, låg en enstaka natt över på ett halvfärdigt sovloft i en flygel och gav mig av ganska tidigt på morgonen, i en känsla av att jag hade drällt ner mitt i deras sommar – kände mig inte och var inte ovälkommen men ändå ville jag inte använda hela semesterveckan till att umgås. Kändes alltså nödvändigt att tvinga mig till eftertanke i en stillhet och ensamhet. Jag är kanske inte så förtjust i ensamheten egentligen, men det händer intressanta saker i den.
På måndagsmorgonen, vid tre ungefär, smög jag mig in på campingplatsen i Snäck och smygtältade. Campingplatsernas avgifter är avsedda för familjer, som kan spara stora pengar, men för en enkel tältare är det billigare att hyra rum. Men nu fick jag i vilket fall bara sova några timmar, nattfärjan hade varit enda möjligheten. Lite ledbruten men glad vaknade jag i det varma tältet, ett äventyr i mikroformat. Dagen var vacker.
Några dagar senare var jag vid Syssne, bortanför ett litet fiskeläger längst ut på en udde, med helt fri utsikt och tomt på folk. Att vakna i tältet och se ut över havet i all dess vidd när jag vek undan tältduken, att gå några hundra meter bara och kunna bada. Stora fartyg passerade vid horisonten och deras stora svallvågor sköljde stranden länge efter att fartygen själva försvunnit.
Att se sig om i det märkliga landskap som finns på ön, vandra bland raukarna på Holmhällar, som jag gjorde för bara några dagar sedan – det var läkande.