Framsidan - kommentera genom att klicka på "comments"!

Elaka tanter

stöter man på, synnerligen jobbigt. Små, självsvåldiga, egenrättfärdiga och snikna. Jag tvekar alltid att tillrättavisa folk i den åldern. Men nu, när jag kom från tvättstugan till affären för att förse mig med kulörtvättmedel, står en sån där tant och gräver i jordgubbslådorna. En jordgubbe i taget granskar hon, innan hon lägger ner den i en kartong som hon tömt ur. "Får man göra så där?" säger jag lite stillsamt, undrande över samhällssolidariteten - eller vad skall man kalla det? "Det är upp till var och en", svarar hon sturskt och illasinnat. Och jag som lärde mig att inte vara den som tog den skära rosen på tårtan när jag var liten, att låta andra få chansen.

Men såna här tanter har aldrig lärt sig det. Andra kan få äta de blöta och trasiga jordgubbarna. "Det är upp till var och en".

Vita nätter,

i Uppsala likaväl som i S:t Petersburg. Sydeuropeer och andra med mörka sommarnätter, har förundrats över den livliga fantasi som ryska och skandinaviska författare har, när de beskrivit sina nattvandringar, Strindberg eller Dostojevskij. Nåväl, här är en vit natt vid en sen promenad hem i Uppsala.

Att möta våren i Paris

börjar det nu bli tid att längta efter, att ströva förbi Shakespeare & Co nära Notre Dame

eller hyra cyklar och trampa upp till Montparnasse som vi gjorde förra året

Experimental Travel

är ett roligt och motsägelsefullt sätt att resa, inte i den egna länstolen men i den egna verkligheten, helt nära. Till exempel att hyra in sig på ett vandrarhem i sin egen stad och sedan ge sig ut med ryggsäck och uppleva nya saker. Förbud att återvända hem innan semestern är slut! Inte så dumt som det möjligen låter - kolla!

Nobelmuseets nya utställning om yttrandefrihet

illustrerar, oavsiktligt, problemet ganska bra på affischen i tunnelbana: Salman Rushdie, Carl Johan de Geer och Anna Palitkovska går bra. Men David Izaaks bild är selektivt sönderriven. Av vem?

En av Uppsalas rickshaws

inväntar tålmodigt våren och cykelföret

Internetfiltrering

skriver Pär Ström om, kolla!

På fönsterblecket

till möbelaffären intill mitt jobb: i den snöiga vintermorgonen flinar en halväten melon åt omgivningen och sätter igång funderingarna: vad hände här i natt?

Med mycket, mycket små steg

går en gammal man i det lätta snöfallet upp mot domkyrkan. En kvinna ledsagar honom på hans promenad, hon håller honom under armen och pratar. Men inte med honom, utan i sin mobil. Man har trätt på den gamle en gul varningsväst. I mina ögon gör den honom till ett barn, vilket känns som en kränkning, liksom också det att hon inte talar med honom. Gul väst på dagis och på ålderdomen.

Vårt insnöade kungahus

förnekar sig inte. Må de unga tu älska varandra hett livet ut, men det är inte det viktiga för oss, "undersåtarna". Däremot är det viktigt att inse att hela karusellen är en teater, att skådespelarna på den kungliga scenen skall vara av hög klass. Och det har de sällan varit under de senaste trettio åren. Varför ska Victoria gifta sig med en gymdirektör? Men det är ju bara konsekvent! Hur ofta har vi sett kungaparet i en loge på (Kungl.) operan? Eller läsa en bok eller gå på konstutställning (en gång för länge sedan stötte jag på kungens farfar, Gustaf VI Adolf, när han gjorde en enskild rond på Nationalmuseum, det var norska 1800- talskonstnärer det handlade om. Men det var som sagt länge sedan). Kunde vi inte ha fått någon bildad eller rolig man som prins? Föreställningen ska ju som sagt vara underhållande. Men där man söker, där finner man. Vistas man i tassemarkerna så hittar man kottar och pinnar. Det är sedan länge bekant att kungafamiljen är en familj av Skogsmullar. Inget annat.

Den groteske graffittimannens

bravader i Stockholms tunnelbana föranleder två frågor som, vad jag
kan se, skymts undan i debatten.
För det första: Fastän jag inte tror på katastrofgrupper, som ju
annars rycker ut som ofta de kan men som inte verkar ha gjort det den
här gången, så undrar jag om någon tar hand om de skrämda resenärerna
i vagnen. Åtrminstone några av dem bör ha blivit rejält uppskakade
och sådant sitter kvar länge. Trauma, ni vet.
För det andra: Konstfacks rektor ställs till svars och man har
tillochmed frågat om skolan tänker betala för skadegörelsen.
Visserligen finns det något som heter "anstiftan till brott", men
omdömeslöshet (man handleder ju sina studenter) är kanske ändå inte
ett brott. Att Konstfack måste skärpa sig är självklart, men man får
väl förutsätta att den som utfört det hela, graffitimannen alltså, är
rättskapabel och straffmyndig?
Förresten så är ingenting konst bara för att den som utför det
"konstverket", påstår det vara ett.

Hatten av

för vårt nya lunchtillhåll. Grillakademin har landat på Basilico på Svartbäcksgatan här i Uppsala.

Företagarens liv

kan emellanåt vara både spännandeoch lite bisarrt. När jag sorterar på skrivbordet stöter jag på två skilda världar, livligt fraterniserande över avgrunder. "Nytt från revisorn" samsas med den franske poeten Henri Michaux. Hans diktsamling heter talande nog "Jag skriver till dig från ett fjärran land".

Sopnedkastet plomberades

i höstas och nu har tidningsinsamlingen upphört. Vi får veta att vi skall bära iväg våra tidningar fyra kvarter längre bort. Orsakerna är "arbetsmiljömässiga" står det på anslaget i trapppan. Jag tänker på de gamla damerna, släpande sina dagstidningsbuntar. De unga har ju allt oftare inga tidningar, så det blir inte deras problem utan de äldres.
    Jag förutser inom en snar framtid den situationen, att taxin visserligen körs fram men att kunden själv sedan får köra bilen. Allt för att spara taxiföraren från "arbetsmiljömässiga" ryggbesvär. Man får ju redan nu oftast själv lyfta in väskorna i bilens bagageutrymme.

Fler jämställda hundar

- jämställda med oss människor, man kan grubbla över det när man hör talas om hundbröllop. Jag trodde det var ett skämt men titta på en blogg som sköter affärerna för pudlarna. Tala om kulturskymning. Om ni nu trodde det, så är nedanstående bild inget skämt.

En blinkande hund som springer

med sina röda lysdioder på ryggen, strax därefter kommer husse med gul skyddsväst med silverglänsande reflexer. Hunden springer, broddarna sitter där de ska i vintermörkret. På husse alltså. Det hela ser underligt ut. Vilken kvinna älskar en sådan man? Eller vilken man älskar en sådan kvinna? Eller hund? Husse eller matte sitter kanske hemma och virkar säkerhetsbälte? Jag tycker nästan att jag ser ett handtag på hundens väst, där på ryggen. Man kanske kan lyfta hunden bekvämt när man ska uppför trappan när man kommer hem.

Tre man om en papperskorg

såg jag vid Islandsbron i Uppsala. Den kommunala bilen stod en bit bort med varningsljusen blinkande, medan de två som suttit i den gick ut för att tömma två papperskorgar. När de tömt den första kom en tredje kommunalarbetare cyklande och ett rofyllt samtal avbröt det intensiva arbetet.

Polisens umgänge med dårar

kan ibland tyckas egendomligt stereotypt; vissa beteenden upprepas med sömngångaraktig envishet. Med reservation för att jag bara hört rapporteringen på Ekot nu på morgonen, så var det ändå en företrädare för polisen själv som redogjorde för det hela.
   Alltså: en man slussas till polisens telefon efter att ha ringt sos/alarm. Han säger att om polisen kommer så skall han skjuta dem. Polisen tar sig därför självfallet raskt hem till mannen och in i hans bostad, där han kommer mot dem med en kniv. Efter att polisen ropat att han skall släppa kniven och han inte gör det, får han ett skott mot benen och ett i buken. Han avlider omedelbart.   
   Vi som står bredvid undrar förstås: vem vann?

Ture Sventon

och hans författare Åke Holmberg - nu är det temmeltid igen. Och hur länge kommer vi den här gången att få njuta av semlorna, nu när de redan är här? Sventon skulle ha svarat: "Det är för tidigt att uttala sig om den saken."

Längtan till Italien

Mitt i det senvinteraktigt depressiva vädret, med bokrean som en svagt blinkande ljus i mörkret, längtar jag mer än annars till Olivetta. Att sitta där på terrassen med en trave olästa bra böcker. Ett glas vin. Mörkret långt borta

I Helsingfors gläder man sig mycket

åt Dagens Nyheters förslag att Svenska Akademin bör välja in också finlandssvenska ledamöter. Ett utmärkt förslag tycker också jag, ett bra sätt att äntligen - kulturellt - förbättra kontakterna mellan de två gamla "rikshalvorna" som man uttrycker det i Finland. Hoppas nu att Akademin verkligen tar förslaget på allvar, detta år då man på båda sidor Bottenviken på olika sätt högtidlighåller minnet av vad som hände för precis 200 år sedan. Att läsa Hufvudstadsbladet på nätet är ett bra sätt att hålla ett öga på vad som händer i Svenskfinland.

"Edelcrantz förbindelser"

heter en bok av Malte Persson, och det är en av de romaner från förra året som nu föreslagits till Sverigs Radios romanpris. En i mitt tycke fantastisk bok. Den handlar om Johan Henrik Kjellgrens gode vän Clewberg, sedermera adlad Edelcrantz. Känslan respektive viljan. Som förrätt till Malte Perssons bok kan man gärna läsa Carina Burmans roman "Min salig bror, Jean Hindric".

Könsblandning på sjukhusen

har man börjat tillämpa , detta enligt Dagens eko häromdagen. Män och kvinnor får ligga på samma sal. En nöjd kvinnlig patient tyckte att det var bra, eftersom de råbarkade männen blev så hjälpsamma mot henne.
   Vad säger våra särartsfeminister om detta? Och vad säger männen om sin roll som råbarkade men hjälpsamma?

En djävul

på att raka sig, stötte jag på när jag klev in på hotellrummets våtutrymme:

Jag vaknade,

     jag hade haft den där drömmen igen. Rummet någonstans som jag hade glömt bort sedan länge och där alla mina saker fanns, de som jag också hade glömt. Eller förlorat. Papper, papper. Och så kläder. Brev och böcker, allt sådant som kan betyda så mycket och som man också kan leva utan, alla lager från ens tidigare liv. Jag kände mig både beklämd och oroad, jag visste ju inte var rummet fanns.
     Fanns det där drömda rummet egentligen, eller var det mitt dåliga samvete? Någonstans, kanske i Paris, kanske i Göteborg, kanske i Uppsala, någonstans ifrån ropade det till mig: kom och känn igen mig, kom och ta hand om ditt liv! Och jag kände mig lika beklämd som vanligt, oroligt undrade jag hur jag skulle kunna hitta rummet där hela livet hade glömts kvar?
     Det här var i början av april, solen sken in snett genom fönstret och skapade en upplyst fyrkant på golvet och min olivplanta som stod i föntret hade överlevt vintern den här gången också. Även om den var ganska avlövad, så hade nya skott börjat komma. Både jag och oliven hade lyckats övervintra trots att det inte varit roligt med mörkret. Det hade varit för stillsamt, men nu var vi på väg igen.

När jag klev av vid Odenplans

tunnelbanestation, strövade det i långsam takt förbi fem män i knallgula overaller, som lite mållöst tycktes irra över perronggolvet. Långa stavar hade de framför sig och ibland stannade någon av dem och hackade lite håglöst i betongen under sig. De hackade och skrapade lite och sedan gick de ett antal meter innan någon av dem förstrött upprepade samma beteende. En eller två av de fem var aktiva och de andra strövade spanande omkring.
   Det tog mig några ögonblick och ett par steg närmare en av de aktiva av dem för att inse vad de höll på med: de skrapade bort tuggummin från perronggolvet.

   Nu förmodar jag att det kommer en ny kvintett guloverallklädda mannar om några dagar, då för att sopa upp de nu prydligt lösgjorda tuggummina. Fast det lär ju ha kommit nya då. Tuggummin alltså.

Sista dagen på Kungsgrillen,

vår lunchrestaurant med sin goda husmanskost, ägde rum strax före jul. En sorgens dag, nu får vi ambulera för att hitta ett lika bra ställe. Kungsgrillen har funnits i övr femtio år och har varit ett tillhåll för Kungsgrillsakademin. En hemsida med bilder från Grillen finns.
   När vår nestor, skulptören Olle Hellström, fyllde 80, skapades en hyllningssång, som också den ger en bild av Kungsgrillens betydelse för oss som häckat där genom åren.

     

Snö och ljusspel i Uppsala

En ljus idé att på olika sätt belysa staden tog sin början kring allhelgona. Bäst blev kanske skytteanska valvets himmelsblåa, där man, så fort man gick därigenom omgavs av klapprande hästhovar, som långsamt närmade sig. Man kunde också ana kejsarvalsen i bakgrunden.  Sällsamt:

Och så kom ännu mer snö och universitetsbibliotekets fasad belystes som vore huset en stor julklapp:

Och mer snö föll

 för att snöpligt försvinna nu när julen står för dörren.

Att ouppmärksamhet och splittring

i hög grad präglar tillvaron nuförtiden är det nog få som förnekar. Kanske är ouppmärksamheten i själva verket livsfarlig - under evolutionens gång är det uppmärksamhet och nyfikenhet det som gjort att vi klarat oss, från att bli attackerade av djur eller falla utför branter eller gå under på andra sätt. Kan vi verkligen göra flera sakeer samtidigt? Klarar vår hjärna det? Eller håller vi på att förstöra en livsviktig funktion i vårt nervsystem genom att överstimulera det? Själv lutar jag åt att det är så. I TimesOnline skriver Bryan Appleyard om detta:
"The opposite of attention is distraction, an unnatural condition and one that, as Meyer discovered in 1995, kills. Now he is convinced that chronic, long-term distraction is as dangerous as cigarette smoking. In particular, there is the great myth of multitasking. No human being, he says, can effectively write an e-mail and speak on the telephone. Both activities use language and the language channel in the brain can’t cope. Multitaskers fool themselves by rapidly switching attention and, as a result, their output deteriorates."

Stockholm Pride

Festival propagerar för något som är ett slag i luften. Vem bryr sig egentligen om andras sexualliv? Ganska ointressant tycker jag. Bitte Assarmo skriver i Svenska Dagbladet i dag : Så torftigt och trist, Tiina
VÅGA IFRÅGASÄTTA PRIDE. Det viktiga är ”rätten att ha sex utan kärlek när andan faller på”. Så förkunnade genusgurun Tiina Rosenberg när hon invigningstalade på Pridefestivalen. Är det den moral gayrörelsen vill förmedla? undrar kulturskribenten Bitte Assarmo, som också kritiserar Pridefestivalens munkavle på journalisterna.

Kärlek i sten 3

Den 23 juli skrev jag om den graverade betongplattan utanför Hambergs Fisk i Uppsala.

Förklaringen till min upptäckt fick jag i den här artikeln, i Upsala Nya Tidning:
Varje dag stannar förvånade Uppsalabor framför en betongplatta i trottoaren intill Fyris torg, med texten "Här träffades Harry o Hulda Kadunka". Många undrar, men få känner till historien bakom.
Upphovsmannen heter Härje Ling och han fick idén inför sin och hustruns 25-åriga bröllopsdag.
- Vi brukar ju ge varandra presenter, men mer traditionella och nu kände jag att det måste vara något alldeles speciellt.
Han fick tag på en betongplatta och lämnade in den för gravering. Klockan halv fyra en måndagsmorgon i december gav han sig ut, rustad med sladdlös borrmaskin. Valet av plats var enkelt, det var på trottoaren utanför det ställe de båda träffades som Härje Ling ville placera sin kärleksgåva. På den tiden var det ett korv- och hamburgerställe, numera finns Hambergs fisk här.

I skydd av mörkret, och med enbart någon enstaka undrande securitasvakt som vittne, borrade han ur den gamla plattan och lade ned sin egen sten, snyggt och prydligt. Sedan följde en nervös väntan. Härje Ling fruktade två saker: att kommunen skulle gräva upp den och att snön skulle täcka över den inför bröllopsdagen den 12 december.
Men allt gick vägen. Hustrun Veronica Ling fick i uppgift att leta sin present på trottoaren.
- Jag blev väldigt rörd, det var den finaste present jag fått, säger hon.

Men Hulda och Harry då, var kommer namnen ifrån? Det finns förklaringar: Hulda är ett av Härje Lings många smeknamn på sin hustru och Harry Kadunka kallas han inom byggbranschen i Uppsala.
- Jag ville inte att man skulle kunna spåra stenen, jag visste ju inte hur kommunen skulle reagera, säger han.
Men det hade han inte behövt bekymra sig över. På gatu- och trafikkontoret har man inga som helst planer på att bryta upp kärleksförklaringen.
- Den stör ingen, säger Vidar Hult, ingenjör på gatukontoret.
Det var första maj 1979 som paret träffades på korvstället. Det kände varandra lite innan, men det var den dagen det sa klick. På dagen tre år senare föddes äldsta dottern, som numera har tre systrar.

Malin Vistisen på Hambergs fisk berättar att många kommer in och frågar efter historien bakom den mystiska plattan utanför entrén. Även när vi träffas för intervjun, intill den ovanliga bröllopsdagsgåvan, kommer flera fram och undrar. Några barn fotograferar den med sina mobiltelefoner.
En så spektakulär kärleksförklaring blir svår att slå inför nästa jämna bröllopsdag.
- Ja, hur ska jag kunna toppa det här? undrar Härje Ling.
- Det kanske är min uppgift, kontrar hustrun.

Kärlek i sten 2

Och utanför Saluhallen i Uppsala, på Fyris torg nedanför domkyrkan, hittar man det här budskapet

Shakespeare i Wien

På promenad i Wien hittade jag på Sterngasse en Shakespeare & Co som jag inte kände till förut och som frankt förklarade, att de inte hade något att göra med bokhandeln vid Notre Dame. Även om filosofin säkert var densamma.

Kärlek i sten 1

På trottoaren utanför Hambergs Fisk på Fyris Torg i Uppsala, kan man läsa den här stenen.
Förundrad och uppmuntrad stannar man och läser om denna kärlek. Fortsättning följer.

Laphroaig

är min favoritwhisky, inte minst därför att den är så sällsynt bitsk. Tungan krullar sig, gommen välver sig, näsvingarna fladdrar. Som tjärade gamla båtar som lagt sig till ro vid stranden, strandgräset som växer genom de trasiga borden. Asfalt. Smaka själv! Skamlöst generös med reklam för denna whisky vill jag vara.

Vadstena

är förstås en sömnig plats om man söker något riktigt häftigt. Men tystnad är bristvara nuförtiden och här finns både det och en slags sömnig glädje. Leksaksmuseum, veteranjärnväg, Vätterns som blåser upp, Shakespeare på gräsmattan

och ett mycket bra antikvariat - vad mer kan man begära? Och opera!

Roligt att bli kränkt, eller åtminstone

njutbart - det skriver Zaremba om i DN. Läs om kränkthetskulturen på Lärarhögskolan i Stockholm. Snart får väl lärarna i början av varje termin, för att mota Olle i grind, snabbt anmäla alla elever för att ha kränkt dem.

Den övervuxna trädgården ligger tyst.

Telefonen ringer, röster från förr,
ekon som hör sig själva.
Posten bär fram drakoniska meddelanden,
bruna kuvert med kortfattade marschorder.
Någonstans finns en sambandscentral.

"Gubbdagis"

kallar en del kvinnor det föraktfullt. Själv har jag köpt diskställ, micropordukar, uppläggningsskålar, vinglas och durkslag hos Clas Ohlson. "Käringdagis" får man förmodligen inte säga? Inte så att jag har lust att göra det.

Det går bra att fnysa åt män och i tv-serierna skildras män ofta som opraktiska töntar och halvdana fäder. Totalbilden är en hjälplös person. Skulle man skildra kvinnor på motsvarande sätt skulle det ta hus i helsicke.

Utbildningshysteri

eller tanken att utbildning löser allt, en älsklingstanke hos våra politker. Vilka blir lurade? Kanske de från hem utan utbildningstradition, eller också är det just de som har den klokaste inställningen; att avvakta och inte tro på alla löften om en bättre framtid genom studier. Försenat inträde i arbetslivet plus studieskulder gör det hela mindre muntert. Läs analysen som PJ Anders Linder skrivit i Svenska Dagbladet.

"Scoop"

Woody Allens nya film är en charmfull och rolig kriminalkomedi, med en skönhetsfläck. I slutet av filmen kör Allens rollgestalt, trollkarlen Splendidi, för att kunna rädda filmens kvinnliga huvudperson från att mördas. Bilen kör genom ett vackert landskap, alla skrattar åt den lilla "Smart"-bilen. Den ser ju lustig ut och man upplever det som en kommentar till Allens lätt vimsige och skärrade rollgestalt. Men efteråt inser man att den lilla blå bilen sticker av så mot filmens färgskala och dramaturgi - den är helt onödig för handlingen också - att det är ett exempel på produktplacering. Fy skäms, Woody! Men filmen är sevärd trots denna vårta mitt på näsan.

Betongsossarna

SVT:s "Agenda" har undersökt hur ordförandena i de socialdemokratiska arbetarkommunerna i landet ser på frågan om en kvinnlig partiledare. Bara 13 procent anser att det är viktigt med en kvinna på den posten.

Låt oss uppmuntra dem till att rösta fram Per Nuder eller någon annan lika charmfull och karismatisk manlig ledare. Det är bra för borgerligheten och landets framtid om socialdemokratin äntligen tydligt visar upp hur stint gubbig den är.

Fristaten Ladonia,

Lars Vilks skapelse i Skåne, har ändrat adress och skapat ett nytt nyhetsblad, "New Herald". Läs bl.a. om flodhästfäktningen i Ladonia!

De designfegas tempel

Författaren Ivar Lo talade en gång om biograferna som "de livsfegas tempel".

Jag klev in på Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm. Allt var sig likt och det är inget att säga om. Textilier av Josef Frank, möbler av Carl Malmsten. Vackert, traditionellt, "trivsamt". Vackert så det skriker om det, skriker från någon som känner sig kvävd av denna anpassliga estetik.

Hit kan man gå om man vill kunna visa upp sitt hem, om man vill anses som estetiskt medveten men inte är beredd att ta risker. Om man inte vill oroa sina vänner och bekanta, utan i lugn och ro få komplimanger om sin goda smak. En trygg estet vid thébordet.

Tage Andersen,

fantastisk dansk blomsterkonstnär med ibland rent surrealistiska arrangemang, ställer nu ut på Hallwylska museets innergård.

Den svenska kulturens attraktion

"Själv har jag problem med denna syn på Sverige som ett land på randen till apartheid. Bilden av svenskarnas skoningslösa rasism är inte helt lätt att ta till sig," skriver Karl-Olov Arnstberg som är professor i etnologi vid Stockholms universitet i tidskriften Axess

Uttrar och aspar

Sedan några år finns här i Uppsala en "uttertrappa", en spång som leder uppför Islandsfallet under bron, så att uttrarna, på väg uppför Fyrisån, inte skall bli överkörda på bron. Ganska underbart att kommunen brytt sig om detta enkla efter att ett par uttrar sågs i ån för några år sedan, för första gången på mycket länge.

Nu har turen kommit till aspen, Upplands landskapsfisk och tisdag 28 mars 19.00 föreläses om "Aspens vandringsväg uppför Fyrisån" på stadsbiblioteket i Uppsala. Limnolog Anders Larsson berättar om och visar bilder på det pågående projektet om inplantering av Upplands landskapsfisk i Fyrisån, inklusive bygget av en "asptrappa"!

Det hela följs sedan upp med en exkursion Måndag 24 april 20.45 Samling på Stadshusets gård kl 20.45, åter i Uppsala 24.00. Anmälan till Ulla Steioff 018 – 14 89 69 eller Hans Jivander 018 – 25 61 35 senast söndag 9 april.

De mänskliga rättigheter

som utformades och lagfästs med början under franska revolutionen, är bara tvåhundra år gamla. De är just nu för oss självklara; lika rösträtt oberoende av kön och inkomst, lika människovärde, samma utbildningsmöjligheter för alla, sjukvård åt alla - detta och annat räknar vi som någon slags självklarheter och vi tror nog, att världen bara blir bättre och bättre vad gäller att finslipa dessa rättigheter. Att till exempel könsjämlikheten växer med tiden, om än bara alltför långsamt.

I ljuset av krav på extra tolerans inför religiös intolerans, med tanke på våra politikers fega tillmötesgående inför påtryckningar, kan man frukta att våra rättigheter kan inskränkas rejält.

Demokratiska rättigheter är långtifrån självklara, utvecklingen till ett mer jämlikt samhälle är inte given. Demokratin måste hela tiden försvaras. Om vi inte står upp för värdena i vårt moderna västerländska samhälle, så är det inte självklart att till exempel den allmänna rösträtten finns kvar om hundra år. Den kanske på nytt - som i början av förra seklet - är beroende på inkomst, kanske finns den inte för de arbetslösa, kvinnor kanske inte har samma rättigheter till utbildning som män, kanske får män inte stanna hemma för att ta hand om sina barn.

Så kan det mycket väl bli om vi nu inte stenhårt hävdar vår yttrandefrihet och könsjämlikhet, om vi fegt tillmötesgår dem som kräver särbehandling och särskild tolerans på grund av sin religiösa tillhörighet, oberoende av vilken religion det handlar om.

Kärlek eller mat?

Mat kommer näst efter heminredning som hobbysyssla i det privata livet, så verkar det vara numera. De tjusigt inredda köken blir allt fler, samtidigt som färdigmaten, den man bara värmer upp, fortsätter att växa stort.

Alltså är köksöarna, liksom de exklusivt dyra japanska knivarna som är tillverkade i ett stycke, symboler och inte något praktiskt.

Efter att vi inte längre har tid att laga mat, så har vi inte heller tid att älska, misstänker jag. En kärlek till en människa kräver sin tid, ingen man älskar kan betraktas som snabbmat, snabb tillfredsställelse. Kärlek är som slow food, något som skall njutas långsamt.

Jag tror många går från kärlek till ätande, att det är en av förklaringarna till övervikten. Maten är en trofast, billig och vacker älskarinna. Hon finns överallt och ställer inga krav. Hon ställer upp när jag vill och jag får så mycket jag vill. Och jag fetmar till. Jag kan behålla henne livet ut och jag behöver inte anstränga mig.

Mat är en slags fnask. Mat kan vara en flykt undan kärleken, det vill säga livet. Jag tror att övervikt ofta kan handla om livsfeghet.

Manlig stil

Kosmetika för män, en växande marknad, och varför det då? Jag och mina orakade vänner satt vid våra öl, med knaggigt hårt bröd, smör, smörgåsgurka, leverrpastej, Mor Annas korv, prästost och ett stycke vällagrad cheddar och kände oss definitivt utanför. Utanför något nytt som bara känns egendomligt kommersiellt.

Oss blir det förhoppningsvis svårt att tjäna pengar på.